Ni vet, det där som man bara låter rinna av sig, för vad (?!) kan vara underbarare än att ha det lilla knyttet liggandes på bröstet...
Ni vet, alla som säger; det blir bara roligare och roligare...
De har absolut rätt!
Moa fyller snart 3 år och för varje dag som går blir det mer och mer fantastiskt att vara hennes mamma. Hennes personlighet lyser starkare och starkare i takt med att hon pratar mer och mer. Jag var ju lite bekymrad över talet ett tag. Tyckte att hon var lite väl sen. Men hon bidade bara sin tid den lilla lurifaxen! I somras började det fart ordentligt och nu pratar hon som aldrig förr. Det kommer både 6- och 7-ordsmeningar och hon pratar förvånansvärt rent. Fast det kanske de flesta barn gör? Jag är så stolt över hennes framsteg och älskar att vi nuförtiden kan ligga och småprata i sängen innan vi kliver upp. Jag får fler och fler glimtar in i hennes tankar och det är så spännande.
Och ja, ni läste rätt. Vi samsover fortfarande. Planen är att hon ska få flytta in i sitt rum snart, det står liksom klart och bara väntar på henne.Men jag kan inte rå för att det är så mysigt att ha henne bredvid mig. Och om hon nu inte får syskon vill jag ta tillvara på tiden så gott jag kan. Den kommer aldrig tillbaka.
Moa är fortfarande den viljestarka tjej hon var redan på neo. Hon vet vad hon vill och definitivt vad hon inte vill. Hon älskar att få hjälpa till och vill ofta att vi gör saker tillsammans. Hon tycker om när jag läser för henne och att baka är jättekul. Om jag skulle beskriva henne med 3 ord skulle det bli glad, bestämd och nyfiken. Fast helst vill jag ju använda fler ord!
Medicinskt då? Har prematuriteten satt några spår? Njaej, inte vad vi vet idag. Vi inhalerar Airomir och Flutide vid behov och förkylningar men efter RS-viruset i vintras så vill/kan det inte sättas nån astmadiagnos än. Och behovet kan lika gärna upphöra. Vi kommer även bli kallade till ögonmottagningen igen i December då 2,5-årsbesöket lämnade några frågetecken. Några tycker kanske att hon är lite liten men det är inget alarmerande med det. De saker jag nu räknat upp är saker som lika gärna kunnat inträffa ändå, det lär vi aldrig få veta. Och vet ni, det gör inget. Om hon efter sin start i livet bara blir en glasögonbärande astmatiker som är lite liten, hur lyckligt lottade har vi inte varit då?
Mamman då? Jag pluggar. Efter 1 år på komvux för att komplettera betyg läser jag nu på universitet/högskola. Siktet är inställt på att bli logoped men eftersom den utbildningen inte har kursstart förrän till vårterminen så läser jag nu 3 fristående kurser, på 3 olika skolor. En som jag särskilt vill nämna är Spädbarnspsykologi på Linnéuniversitetet. En väldigt intressant och spännande kurs och jag märker redan att jag nog har lite kvar att bearbeta... Jag rekommenderar kursen om du är nyfiken på föräldraskap, när och hur blir man egentligen en förälder? Om du är nyfiken på anknytningspsykologi är den också intressant, och egentligen, har du barn eller planerar barn så är det en kurs för dig.
Jag älskar skolan! Jag värderar den frihet det innebär väldigt högt. Jag kan ge Moa kortare dagar på förskolan och mer tid med mig. Och framförallt ger jag mig själv mer tid med henne! Jag försöker ligga så bra till att jag på fredagen kan hämta henne vid 13:30, hur lyxigt är inte det?
Det var lite om oss idag, vad vi gör och hur vi mår. Fråga gärna om du undrar nåt och vill du lämna en kommentar bara ändå så är den varmt välkommen. Ta hand om er.
