Moas första halvår - sammanfattning.

Den här bloggen började med en sammanfattning på nyårsdagen. Jag behövde ett sätt att bearbeta allt som hänt och fortfarande hände och det visade sig även vara ett ypperligt sätt att föra dagbok. Från att leva med katastroftänk varje dag har bloggen och mitt liv övergått till en vanlig vardag. Jag är oändligt tacksam över att det har gått bra så här långt och jag förväntar mig faktiskt att det kommer att fortsätta så. Däremot är vi uppmärksamma på hennes utveckling så att vi ska ha möjlighet att hjälpa henne i tid.

När vi precis kommit hem från sjukhuset frågade en sjuksköterska mig om det var som jag trott att bli förälder? Jag svarade att jag inte hade trott att jag skulle vara så här rädd. Och så känner jag fortfarande men av andra anledningar, normala anledningar. Nu när jag varit förälder i ett halvår skulle jag svara på frågan såhär; Jag hade inte trott att jag skulle känna sån obeskrivbar kärlek!

December.

Diesel-Doris kommer till världen under dramatiska former och får heta Moa. Tre månader för tidigt blir vi föräldrar och jag är livrädd varje dag. Det blir en månad full av "första gången". Första gången hon badar, första gången utan cpap och så vidare. Vi firar Jul och Nyår på sjukhuset och får lära oss att inte planera. Jag har ständigt dåligt samvete och kämpar med pumpningen.

Januari.

Moa börjar ha kläder på sig men hamnar i cpap igen efter att ha varit utan i nästan två veckor. Jag börjar sakta förstå att hon kommer att överleva och vi kommer att få ta med henne hem. I mitten på månaden får vi komma in på ett eget rum och för första gången bo som en familj alla tre, äntligen. I slutet på Januari spränger Moa två-kilosgränsen och vi får åka hem.

Februari.

Februari blir en extremt jobbig månad. Hon blir av med sonden men den sätts tillbaka efter nån vecka. Hon slutar andas och vi åker ambulans. Bråcket upptäcks och hon opereras för det nere i Uppsala. Efter några dagar är bråcket tillbaka. Hon sjunker i Hb och får blod. Efter åtta veckors pumpande inser jag att jag aldrig kommer kunna amma henne och slutar därför pumpa. Mitt i allt detta ska vi försöka hitta en ny grund att stå på. Som en familj i vårt eget hem.

Mars.

Den första mars har Moa BF och väger 3,5 kg. Precis som en genomsnittlig nyfödd och jag är inte längre rädd att hon ska gå sönder när jag sköter om henne. Jag har fortfarande lite ångest vid matdags, livrädd att hon ska sluta andas igen. Vi är utskrivna från neonatalavdelningen och har börjat gå till Bvc. I slutet på månaden genomförs Moas andra bråckoperation. Med lyckat resultat och navelbråcket fixat på köpet. Moas ålder räknas inte längre i graviditetsveckor.

April.

Efter sista bråckoperationen har vi en ny bäbis. Hon är mycket piggare, gladare och utvecklas fort. Vi har äntligen en vardag utan rädslor och onödig oro. Moa börjar bli en knubbis och hennes kurva pekar uppåt. Vi tar kort till tidningen och jag slänger av mig offerkoftan mer och mer. Det är svårt att vänja sig av med oro. 

Maj.

Moa ler allt oftare och har börjat babbla. Vi är hos sjukgymnasten för första gången och får en OK-stämpel i rumpan. Moa griper efter leksaker och allt ska in i munnen. Hon gör det en tremånaders bäbis ska göra och vi tycker det är underbart att få gensvar efter en extremlång bäbistid. Moa får också vara med på sin första cruising och tycker det är så spännande att hon är vaken hela kvällen.

Juni.

Moa är en väldigt nöjd bäbis. Hon är sällan ledsen och sover hela nätter sen ett bra tag tillbaka. Hon tycker om när man sjunger för henne och blir alltmer intresserad av att sitta. Ligga på mage tycker hon inte om alls och vi tränar sällan. I Juni plockar vi fram sittdelen till vagnen men har inte bytt helt än. Moa har tydliga rutiner och är duktig på att säga ifrån om hon inte är nöjd. Och idag firar vi ett halvt år!

Idag känns det snudd på overkligt att hon varit så liten, så skör. Från 995 gram (913 som lägst) till nästan 7 kg på ett halvår känns och är fantastiskt. Jag är väldigt tacksam över att vi bor i Sverige och att Moa, och jag i viss mån, fått den vård vi har fått. Det senaste halvåret har förändrat mig i grunden och jag är mycket mer ödmjuk och blödig nu. Jag önskar ingen att få barn för tidigt och jag vill inte göra om det, men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle ha varit om jag hade gått tiden ut. Enstaka gånger väller skuldkänslorna över mig igen, över att jag inte kunde ha kvar henne i magen och över att jag inte kunde amma henne. Men det blir längre och längre mellan gångerna. Vi njuter av livet och av Moa.