Ge av dig själv.

När jag tog mitt körkort för motorcykel 2009 började jag även ge blod. Tyvärr händer det mycket mc-olyckor och jag fick nästan dåligt samvete om jag mötte en ambulans när jag var ute på hojen. Att bli blodgivare dämpade det dåliga samvetet lite grann. Sedan kom Moa. Och behövde blod. Två gånger fick hon blod som någon skänkt. Någon har varit osjälvisk och donerat blod som hjälpte min dotter. Snälla, bli blodgivare du också. Läs mer om det här.

Och när Moa kom dröjde det inte länge innan det visade sig att jag inte hade bröstmjölk så att det räckte till henne. Bröstmjölk är livsviktigt för små prematurer eftersom deras magar inte klarar av ersättning till en början. Det finns också fullgångna bäbisar som på grund av sjukdom mår bättre av bröstmjölk. Tack vare okända donatorer fick Moa bröstmjölk så länge som hon behövde det. Jag önskar jag kunde säga tack till den mamma som delat med sig av sitt överskott. Man får donera bröstmjölk fram till den egna bäbisen blir tre månader, sedan ändras mjölkens sammansättning och passar inte pytten så bra. Läs mer här.

Det finns ett till sätt att ge av sig själv. Moa har inte behövt det och för det är vi tacksamma. Jag pratar om benmärgstransplantationer och stamceller. Tobiasregistret för register över alla donatorer i Sverige och samverkar internationellt. Följ länken, läs och fundera.

Jag är idag väldigt stolt över att kunna säga att jag ger blod och oerhört tacksam att Moa fått både blod och bröstmjölk.


Med det sagt vill jag berätta om vår nationaldag. Det har var en riktig mysdag med pappa på hemmaplan mitt i veckan. Min goda vän A kom och hälsade på och fick såklart mysa lite med Moa. Moa verkade väldigt nöjd med arrangemanget.

Sen bestämde mamma att det var dags för lite träning av rygg och nacke. Det går sådär så vi gör det inte så ofta. Moa blir oftast sur väldigt fort och idag höll vi på i hela 10 minuter innan hon ledsnade. Hon har inte förstått att hon kan använda armarna som stöd och endera ligger hon helt platt och suger på ena handen eller så lyfter hon armar och ben, som om hon hoppades på att kunna flaxa iväg... Och mamman fjantar sig framför henne som vanligt.

 Och alla vet ju att när man har tränat så måste man bada! Idag fick pappa den äran och gjorde det med bravur. Inte en enda tår på hela tiden, det är mer än vad jag lyckats med. De senaste gångerna jag badat henne har själva baderiet gått bra men torkningen, nja då har det blivit tårar. Så nu vet vi vem som är bäst på att bada Moa. Och vem som gärna får göra det igen...