Återbesök på neo- eller ibland blir det inte som man trodde.

Idag, eller igår egentligen eftersom klickan passerat tolv som vanligt, var det så dags för Moas ett-årskontroll på neo. Jag såg fram emot att ytterligare en gång få visa upp min fina dotter för doktor Sofia. Var lite rädd för att hon skulle skriva ut oss helt men med tanke på krypandet förstod jag nästan att det inte skulle ske. Så här gick det: Doktor Sofia konstaterade att Moa är en charmig, social, glad tjej som samspelar fint. Krypet/gången kommer att komma även om hon är sen. Än är hon inte oroväckande sen, så det var ju skönt. Hon tyckte Moa var lite blek (?) och med hennes historia ang. blodvärde ville hon kolla det igen. Så stick i fingret blev det men Moa hann knappt märka det, hon blev mest arg över att bli fasthållen.
Vi pratade lite kring maten och att det var svårt att få henne att dricka, men det är vara fortsätta som vi gör. Erbjuda vatten vid varje måltid. Absolut inte mjölk då det hämmar järnupptaget. Jag frågade lite om Moas huvudform och om det påverkade hjärnan och fick höra att det inte gjorde det. Phew! Men sen kom överraskningarna...

På fredag efter sjukgymnasten ska vi tillbaka till Barnmottagningen. Då ska de fota hennes huvud och skicka bilderna till Gbg för bedömning. Hennes ögon är inte parallella längre och då ska det kollas upp. Vi ska även fota hennes bröstkorg. Den är lite för mjuk och lite för spetsig, hon har alltid indragningar. Dom bilderna ska skickas till Uppsala för bedömning och ev. får vi åka ner och visa upp henne där.

Till på köpet har hon bara gått upp 60 gram och inte vuxit nåt på längden på en hel månad?

Det var en månad sen vi var hos Bvc och mätte och vägde. Har sökt "vår" sköterska så hon ringer väl upp imorgon.
Allt detta blev lite chockartat för både mig och pappa. Vi har ju trott att allt är över, att vi är färdiga med prematuriteten. Visst, man ska inte måla fan på väggen och blablabla. Det är ju bra att de tar det säkra före det osäkra och det är inte ens säkert att det är något. Men ändå. Det blev ett bryskt uppvaknande.

Huvudet/ögonen tror jag inte de kommer göra något åt. Det är så lite det diffar. OM det ska åtgärdas så blir det skallbensröntgen till att börja med för att se om det finns nån öppning i fontanellen. Gör det det så kan det bli hjälm. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de opar en sån liten skillnad som Moa har. Det hon isf får dras med är problem med djupseendet. Kanske.
Bröstkorgen, kan opereras eller ordineras väst. Den oroar mig mest.
Blodvärdet... Hmm ja, medicin antar jag om det visar sig vara dåligt.
Allt Moa får kan "skyllas" på hennes prematuritet. Vilket innebär att jag alltid kan ringa in till barnmottagningen, utan mellanhänder, det är ju bra.

Hur jag känner? Jaha, var det inte över? Ska vi börja oroa oss igen?
Men jag har inte hunnit smälta allt än...

Konstigt nog känner jag mig tryggare efter detta besök än det i somras. Doktor Sofia underströk att om något blev värre, trögare i magen eller att hon börjar gå ner i vikt eller varsomhelst så var det bara att ringa in. Och det känns ju jättebra även om jag hoppas vi slipper.

Nu har vi lite väntan framför oss. Blodprovet bör vi ju svar på inom två veckor men det andra.. Tja, ingen aning om hur lång tid det kan ta, fem, sex veckor kanske?

Bilden är tagen inne i mottagningsrummet innan Sofia kommit. Moa flinade upp sig när hon fick se mobilen.