Giganternas kamp!

I den ena ringhörnan; Moa, 13 månader, envis, energisk och söt som få. Sa jag envis? I den andra ringhörnan; mamman, 35 år, envis, trött och osminkad. Men tydligen envisare!

Klockan är i skrivande stund halv fyra på morgonen den andra januari och jag har precis gått en match mot min dotter. I samma veva som det dök upp tänder blev hon förkyld och fick därför sova mellan oss. Och där trivdes hon uppenbarligen för de två senaste kvällarna har hon börjat hulkat bara vi har kommit in på hennes rum vid läggdags. Vare sig jag eller hennes far har något emot att hon sover med oss, behöver hon närhet och tanka lite extra trygghet så får hon göra det. Men om sanningen ska fram sover vi alla tre bättre om vi ligger i de sängar vi hör hemma i. Därför har vi sen förkylningen gick över testat med hennes egna rum men utan större framgång. Kvällens nattning slutade på samma sätt och återigen somnade hon i vår säng..
Efter nattmaten testade jag igen och denna gång gick det bra, hon var sitt vanliga glada jag när jag lade ner henne i hennes säng. Och där körde vi igång vår match i envishet.

I en och en halv timme har hon snurrat, kravlat, rullat, pillat på väggarna, babblat, halvsovit, slagit med nappen mot sängen, sittdansat, ja hon gick igenom hela sin repertoar. Allt för att inte somna. För min del blev det lite så att när jag hade suttit där på sängen bredvid i en halvtimme och tittat på henne, räckt henne nappen och snutten ett tjugotal gånger, så kunde jag bara inte ge upp. Så länge hon inte blev ledsen fick hon hålla på... Och hon höll på i en och en halv timme innan hon till sist somnade. Tre gånger var hon på väg att somna men for upp som ett jehu och började babbla. Man kan inte låta bli att le trots att man är toktrött och bara tänker; soooooov onge!

Sen när kampen är slut, minihjälten är slagen så kommer nästa problem. När törs jag resa på mig? Tro mig, man vill inte väcka en sån här gång. Allt låter, mina händer som tas bort från spjälsängen låter, fjädrarna i sängen jag sitter på låter, mina kläder låter som en jordbävning och mina fotsteg hörs när jag steg för steg tar mig ut ur hennes rum.

Även om hon skulle vakna nu så skedde nåt viktigt inatt. Moa fick återupptäcka att spjälsängen är ganska så skön och att det inte är farligt att sova på sitt rum.