En bomb!

Så idag blev det officiellt, det jag har funderat på ett tag. Till hösten börjar jag plugga! Det känns så roligt att det pirrar i magen när jag tänker på det. I juni får jag slutgiltigt besked om jag blivit antagen, men det är väldigt lovande hittills. Det har varit en ganska lång process och det finns flera anledningar till att jag till slut bestämde mig för att ta steget. Givetvis har det faktum att jag blivit förälder spelat en stor roll. Jag vill vara en bra förebild för Moa och visa henne att vill man så kan man. Man behöver inte "nöja sig". Hela resan vi varit med om har också fått mig att inse att jag vill ge mer än vad jag har möjlighet till på mitt jobb. Jag har mer att ge och framför allt har jag annat att ge. Jag är inte samma människa idag som jag var när jag gick hem från jobbet den fjärde december 2011. Jag vet, jag har sagt det förr! 

En annan anledning är att det skett så många förändringar på mitt jobb att jag inte längre kan fortsätta med min yrkesstolthet i behåll. Det var helt enkelt dags att göra nåt åt det. 

Den sista anledningen är min stöttande och förstående sambo! Trots att detta innebär ett ekonomiskt avbräck ett tag till så tycker han att det är roligt att jag vill plugga och att jag gör något som vi som familj kommer att tjäna på i längden. Framför allt kommer han ha en gladare sambo. Bara det här steget har fått mig att må så bra (även om jag inte mådde dåligt innan). Man vill ju trivas med det man gör en så stor del av sitt liv. Men utan hans stöd hade det varit jobbigt att fullfölja. Älskar dig! 

Och vad ska jag plugga då? I höst ska jag läsa in matematik, svenska och naturkunskap på komvux. Planen från början var att söka högskola till våren men jag hinner inte få betygen så högskola blir det inte förrän nästa höst. Men det känns helt okej. Kanske bara bra också så jag hinner fundera ordentligt på vad jag ska söka för program. Så svårt, 36 år gammal och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor...

Jag vet att jag vill hjälpa människor, göra skillnad i deras liv. Stora ord, va? Det jag har funderat på är socionom och nu senast sjuksköterska. Det som talar emot ssk är kassa arbetstider och dålig lön. Men är det verkligen så för alla ssk? Man kanske inte måste söka sig till just dom jobben? Aja, det är lång tid kvar att fundera på och om ni kommer på nån intressant utbildning så tipsa mig gärna.    

Det är inte för sent förrän det är för sent! 

Känslor.

Idag fick vi träffa henne! Den nyaste Haga-sessan! Våra vänner fick en liten tjej i torsdags och idag fick vi som sagt äran att träffa henne! Hennes föräldrar ville ha lite frisk luft och tog en promenad över. Mycket trevligt och jag slutar aldrig förvånas vilka mirakel vi alla är. Där i vagnen låg en alldeles perfekt färdig liten mini-människa. Alldeles bedårande söt och jag kan inte förstå att Moa vägde ca 800 gram mindre när vi fick ta med henne hem! För den lilla lilla perfekta tjejen i vagnen var ju jätteliten. 

Föräldrarna själva hade väntat sig en något större bäbis och hade således inga passande kläder inköpta. Jag letade fram några av Moas pyttekläder som jag inte haft hjärta att göra mig av med och det kändes bra att de kom till nytta ännu en gång. Jag bad dock att få tillbaka dom när de använts färdigt för jag kan inte slita mig. Små byxor med tassar på som När Moa använde dom första gången kavlades upp ända till grenen. Bodyn hon fick på Pärs födelsedag som det står "the best present" på. PoP-setet hon kunde ha när vi låg inlagda den där veckan efter första bråckoperationen. Ja, ni förstår.

Vi pratade lite i största allmänhet och till slut kunde jag inte hålla mig från att fråga, dum som jag är. Vad hände efter snittet? Fick hon ha kvar bäbis? Nej, bäbis och pappa gick till ett annat rum medans mamma syddes. Inget nytt under solen där, det kände jag ju igen. Men sen då? När fick hon träffa bäbis igen då? Jo, men bäbis och pappa var med under hela tiden hon låg på uppvaket. Och jag kände tårarna bränna. Ett tag tänkte jag att jag klarar inte att stå kvar här, jag kan inte börja grina nu, Inte inför dom. Men jag lyckades tvinga undan dom. När de gått frågade Pär om jag blivit bäbis-sugen? Nej, jag blev ledsen. Sa jag och grät. 

Mamma och pappa till nyaste Haga-sessan, om ni läser detta hoppas jag ni förstår. Jag är så otroligt glad för er skull. Av så många olika anledningar. Men jag är även ledsen över det jag missat, till och med avundsjuk på er. Men det tar ju inte bort min glädje och lättnad över att allt gick bra för er. 

Själv är jag lite förvånad faktiskt över min reaktion. Trodde jag var färdig. Men det kom tillbaka, alla minnen av hur det var. Oron, rädslan, allt vi blev snuvade på. Herregud, tre dagar efter snittet åkte jag fortfarande rullstol för jag hade så ont. Ja, jag vet att jag var sjuk också. Men ändå. 

I vardagen som vi har nu med stora Goa Moa som snart blir 18 månader okorr. tänker vi ju inte på det så ofta längre. Men tydligen är det lätt att locka upp det till ytan igen. Undrar hur länge det kommer vara så? 

                                                      

                                                         Störst av allt är kärleken!

En paus.

Jag tog en paus. En paus från alla måsten och alla borden. Jag försökte leva här och nu och idag, att njuta av mina sista dagar som föräldraledig. Så bloggen fick stå tillbaka, men jag har saknat den. Och jag har saknat er som läser och kommenterar. Jag hoppas ni finns kvar?

Moa har hunnit bli 17 okorrigerade månader. Jag har svårt nuförtiden att ge ett snabbt svar när nån frågar hur gammal hon är. Ofta slutar det med att jag berättar när hon är född istället. Funderar inte så mycket längre på det här med korrigerad och okorrigerad ålder. Moa är Moa. Jag upplever henne som sen i utvecklingen men känner ingen oro. Hon hinner lära sig det hon ska lära sig och jag är trygg med att veta att vi får hjälp om vi behöver det. Det ÄR en trygghet att veta att om vi inte får gehör hos BVC så är vi välkomna att ringa direkt till barnmottagningen på sjukhuset. 

Idag är det två veckor sedan jag började jobba. Och det går faktiskt bra. Bättre än jag trodde även om jag drabbas av hemlängtan om det dyker upp ett barn i Moas ålder på jobbet. De dagar jag jobbar kväll är lite trista, då träffar jag bara henne på morgonen i nån timme och sen sover hon när jag kommer hem. Det vi varit med om har satt spår hos mig. Det är inte samma person som går till jobbet nu som när jag gick hem den fjärde december 2011. Bara att få barn förändrar de flesta men detta har skakat mig i grunden. Ibland vet jag inte vem jag är längre, vad jag vill ha, vad jag söker? Fast på ett positivt sett. Jag har mer att ge. 

Bloggandet då? Vet inte riktigt hur det kommer bli med det. Jag har inte samma behov av att ventilera här längre, men ändå är det så skönt att skriva av sig ibland. Moa är samma glada härliga underbara unge som hon alltid varit och jag börjar på allvar förstå hur det kunde varit om hon fötts fullgången. Att inte behöva oroa sig över konstiga saker utan "bara" över det vanliga bäbisgrejerna. Och jag är avundsjuk. Det lugn jag känner nu som mamma är jag inte van vid. En stor tyngd lyftes från mina axlar när vi var på UAS och fick en ok-stämpel. 

                         

                                               För visst är det så här det ska vara?