torsdag 31 maj 2012

Bvc och vaccination.

Idag var det dags för Bvc igen. Det var tre veckor sedan vi var där sist och i bilen på väg dit ägnade jag mig åt en liten gissningslek. Jag gissade längden till 61 det vill säga +2 cm. Det har känts som att hon blivit längre, kläderna i strl 62 börjar sitta lite tajt. Och eftersom jag trodde hårt på längden fegade jag lite och gissade vikten till 6,2-6,3 kg. Då ligger hon på en fin viktuppgång på ca 125 gram per vecka.

Men oj vad fel jag hade! Vi vägde först och vågen stannade på hela 6630 gram, en uppgång på 730 gram på tre veckor. Min lilla knubbis. -nu kan ni nog sluta väcka henne för det femte målet, sa Bvc-sköterskan. Och det har jag redan gjort de dagar jag tyckt att hon fått i sig tillräckligt, verkar fungera. När det så blev dags för mätning vågade jag inte gissa högt. Typiskt, för jag hade gissat rätt. 61 cm är hon nu och börjar knappa in även på den kurvan. Hon är såklart alldeles för liten för att vara en december-bäbis. Men riktigt stor för att vara en mars-bäbis.

Läkarundersökningen var snabbt avklarad och det fanns inget att anmärka på. Skönt! Innan det blev vaccinationsdags visade jag dom Moa-dockan som jag hade med mig. De tyckte att det var roligt att se, särskilt sköterskan verkade uppskatta det. Det är ju hon som träffar Moa ofta.

Moa då? Hon babblade mest.

onsdag 30 maj 2012

En docka.

Idag kom paketet som jag väntat på i nästan 10 veckor. Hade nästan glömt bort det om det inte vore för att den kostade så mycket pengar. Men den var så värd det, både pengar och väntan. Det är prematurdockan jag pratar om. En specialsydd docka med Moas exakta födelsevikt och -längd. Jag beställde den för att kunna visa Moa hur liten hon varit. Men också för att visa släkt och vänner.

Den var även tänkt att fungera som en påminnelse till mig och pappa om hur stolta vi kan vara över vår tjej. Precis som om det skulle behövas...

tisdag 29 maj 2012

Stuva undan oron.

Moa har tagit ytterligare ett kliv bort från prematuriteten. Sen igår har vi övergått till vanlig Babysemp istället för deras Lemolac-variant där proteinet redan är delvis nedbrutet. Maten blir lättare att smälta för små känsliga bäbismagar. Moa hade ju det kämpigt med magen väldigt länge och det tillsammans med bråcket gjorde att vi gick över till Lemolac så fort vi kommit hem. Men nu börjar faktiskt Moa bli en stor tjej och än så länge går det väldigt bra med den nya maten. Nästa steg är att sluta med minifomet som hon får före varje måltid.

Men hur det än är så lurar oron, redo att greppa tag. Jag läser om den ena bäbisen efter den andra, födda i mars, som rullar, vänder sig, leker på mage och Gud vet vad. Sånt gör inte Moa än och genast tror jag att det är nåt fel. Att hon ligger efter. Det jag lätt glömmer är att hon kanske gör saker som de andra bäbisarna inte gör. Hon har blivit en hejare på att gripa tag i saker och smaka på dom. Hon har mycket vakentid och babblar och har börjat skrocka för sig själv. Så ännu en gång stuvar jag undan oron. Så länge...

måndag 28 maj 2012

Dagen efter...

Tack vare min vän A börjar jag bli en hejare på att ha med Moa på fik. När jag var gravid hade vi som vana att ses över en lunch minst en gång i veckan. Nu verkar det som att vi äntligen tagit upp den vanan igen. En mycket bra vana om jag får säga det själv, jag får träffa A, jag får en god lunch utan att lyfta ett finger och för en liten stund är jag bara Anna. Jag tycker om att prata om Moa och när folk frågar om henne så svarar jag med glädje. Jag älskar att vara Moas mamma helt enkelt. Men ibland, som den där lilla lilla stunden när jag äter lunch med A är det skönt att bara vara Anna igen.
Det blir en nyttig påminnelse om att livet fortsätter utanför Moa-bubblan. Min bubbla har varit ganska så stark på grund av sjukhustiden och isoleringen när vi kom hem. Och jag trivs i den bubblan, men jag vägrar bli en sådan mamma som inte gör annat än att prata om sitt barn. Till slut blir man tråkig att umgås med. Vem vill vara tråkig? Tur jag har en blogg där jag kan sköta allt Moa-skryt!

Dagen efter mors dag kom pappa hem med en chokladask till mig. Berättade att det inte bara handlar om att han ska köpa nån sak till mig. Det kan räcka med att duka upp en mysig frukost. Det behöver inte kosta pengar, för jag gissar att handeln gnuggar sina händer på mors- och fars dag...

En av våra grannar är väldigt förtjust i bäbisfötter, med rätta. Det måste vara bland det sötaste som finns!
E på 10an, den här bilden är till dig.


Som ni ser har jag äntligen lyckats knåpa ihop en ny header till bloggen . Vad tycks?
Jag lyckade äntligen överlista programmet som Moas farfar tipsade om. Han har skickat ett till program som också ska testas. Tack.


söndag 27 maj 2012

Morsdag.


Moa är helt utslagen av värmen. Mattiderna har varit konstiga hela dagen och hon har sovit mycket. Inget av det förvånar egentligen för det har verkligen varit svettigt både ute och inne. Svårt och klä henne tycker jag. Inne är det såklart så lite som möjligt. Ute är det svårare, jag törs inte ha henne i bara blöja för solen är ju lömsk. Den letar sig fram överallt. Och jag vill heller inte att hon ska få värmeslag av för mycket kläder. Så det fick bli en kortärmad tunika och ett par tunna capritights. Moa fortsätter att babbla förresten. Ofta och länge, hon kan dra av riktiga konversationer och håller stadig ögonkontakt för att försäkra sig om att jag lyssnar. Och det klart jag gör det! Idag har det även kommit några skrattförsök så nu väntar jag bara på att det ska lossna. Vi var över till grannarna en snabbis och Moa charmade E och P med leenden. Igen. Vad gäller babblet så är det en tydlig skillnad på idag och i fredags, hon har verkligen kommit underfund med hur man gör och att hon får respons. Härligt! BabblarMoa...

Morsdag då?

På Facebook läser jag att har bjudits på frukost på sängen, brunch på stan, shoppingorgier, presenter, blommor och teckningar. Tack och lov är det inte samma person som fått allt.
Jag fick inget. P har inte haft tid. Eller nja, det kanske är fel, kanske. Jag har ju fått hjälp i vår trädgård två helger i rad. Och det klart att det uppskattas eftersom jag knappast kunnat gjort det själv med Moa på armen. 

Men det svider lite, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Jag är 35 år, det är min första morsdag, vi hade en väldigt intressant start på vårt föräldraskap. Det svider lite...







Drömunge!

Alltså, har vi en drömunge eller vad?! Vi har precis kommit hem från cruisingen i Sandviken. Moa satt såklart mellan oss i sitt babyskydd. Fördelen med Cadillacen är att vi får plats alla tre i framsätet. Vi åkte efter hennes åtta-mål för då brukar hon knoppa in för natten. Men tror ni att hon somnade? Nä. Med ögonlock tunga som bara den satt hon och kikade på oss. Var inte ledsen eller så. Emellanåt fick hon lite extra energi och flinade och babblade. Det var inte förrän vi var på motorvägen på väg hem som hon somnade av. Nu har hon ätit och snart blir det sängen för hela familjen.

Foto-Lasse (KTM-Lasse) åkte med oss ett tag och lyckades ta ett fint foto i den bristfälliga belysningen. Hoppas det är lika fint på stor skärm som det är på min mobil.

lördag 26 maj 2012

Babbel.

Idag har det varit trädgårdsväder. Lagom varmt och sol. Så vi har donat och fixat, pappa har kört grävare och mamma har umgåtts med Moa. Lite har jag lyckats bidra med därute men när det blev grävardags höll jag mig inne tillsammans med Moa. Men innan nåt av det där hände åkte vi och hämtade ett till lass jord. I bilen var Moa på babbelhumör. Håll till godo.


video

fredag 25 maj 2012

Mamma och dotter x2


Den här bilden betyder så mycket för mig. På bilden ser ni de två "tjejer" som är viktigast i mitt liv, min mamma och min dotter. Min dotter, undrar när jag slutar haja till när jag säger eller tänker de två orden? Känns overkligt att vi skapat en så fin tös! Har hela tiden misstänkt att vi skulle få väldigt vackra barn men jisses, vad fin hon är! Och vad roligt det börjar bli att se hennes personlighet växa fram. Hon gillar fortfarande inte att bada, efter två minuter i vattnet har hon fått nog. Ligga på mage är inte heller nån favorit men det går bättre och bättre. Om man med bättre menar att hon i alla fall inte blir arg i magläge längre. Men som sagt, ingen favorit. Hon njuter i fulla drag när pappa håller henne nära nära och lägger sin haka på hennes näsrot, då somnar hon tryggt. Och när hon ligger på skötbordet ler hon alltid åt barbapapan som hänger där. 
Lättaste sättet att locka fram ett leende är dock om jag sjunger "Var bor du lilla råtta, i en hatt..." Vet inte riktigt hur jag ska tolka det bara, så rolig låter jag väl inte när jag sjunger?

Min mamma har jag lovordat i ett tidigare inlägg men det tål att upprepas att hon är (Pär undantaget) klippan i mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag kan bara hoppas att Moa tycker lika om mig om 35 år som jag tycker om min mamma idag. Självklart har vi haft tonårsdrabbningar och visst är vi oense ibland och jag förväntar mig inget annat från min dotter men ni förstår vad jag menar va?

Moa verkar för övrigt vara en mästare på sneda leenden. Det är bara sådana jag lyckas fånga på bild.

torsdag 24 maj 2012

Hej 12-veckorssprång!

På torsdag blir Moa tolv veckor och på fredag blir hon 24 veckor.. Tolv-veckorssprånget smög sig på lite grann. Igår på kvällen när jag var ute och påtade i trädgården (grävde och skyfflade bärlager) var pappa inne med Moa och han hade tyckt att hon var lite gnällig. Hon hade sovit lite dåligt på dagen så vi drog slutsatsen att hon nog var övertrött. Jo tjena, idag var det lite värre än gnällig. Med Moas mått mätt i alla fall. Förmiddagen fortlöpte som vanligt men sen... åt dåligt, sov ännu sämre och gnällig. Inte alls likt vår lugna beskedliga bäbis. Det som fick polletten att trilla ner för min del var att hon flera gånger vaknade och var jättepanikledsen på en gång. Jag tycker så synd om henne under de här sprången. Hon vet ju inte vad det handlar om, märker bara att hela hennes värld helt plötsligt blir annorlunda. Hon blir såklart mer medveten och tar ytterligare ett steg mot barnstadiet och bort från bäbisstadiet men det kan jag inte förklara för henne. Tro mig, jag har försökt.
Nu när hon äntligen sover lugnt tar det emot att väcka henne för mat. Kan hända att hon får sova inatt. Ett överhoppat mål tar hon inte direkt skada av, bättre att hon får sova.

Vi har ändå hunnit vara lite duktiga idag. Vi åkte och hämtade ett lass med jord som nu ligger fint utskottat där paviljongen ska stå. Moa halvsov i vagnen när vi skottade och fixade. Hoppas hon inte är lika gnällig i helgen för då ska vi förhoppningsvis kunna stöka undan en hel del där ute...



onsdag 23 maj 2012

Sluta blogga?

Eller kanske bara ändra fokus?

Den senaste tiden har mitt behov att skriva av mig minskat. I takt med att Moa blir större har mitt tomma hål i själen krympt. Det tomma hålet har jag tidigare fyllt med ord och funnit tröst hos er läsare, en del av er kommenterar och den stora massan gör det inte. Era kommentarer har betytt väldigt mycket för mig, ni har tagit bort ensamhetskänslan som jag gissar att vi alla går omkring med när något traumatiskt händer i våra liv. Och ni som bara läser har fått mig att känna att mina känslor och tankar betyder något. Det är stort.

Jag gör fler och fler dagboksinlägg,- idag har vi, - imorgon ska vi osv. Inget fel i det men det är inte det behovet jag har. Nu behöver jag njuta av min fina fina dotter och min underbara sambo. Leva familjeliv, påta i trädgården och gå långa promenader i solen. Bloggen blir lite som en påminnelse av vad som varit, hur dåligt jag mått och hur orolig jag varit.
 Det är inte det jag behöver nu!

Vi har en del läkarbesök framför oss, och jag har ingen aning om vad framtiden bjuder på för överraskningar. Kanske uppstår behovet igen?

Den nionde Juni blir Moa sex (6!) månader biologiskt, okorrigerat, på riktigt. Det är stort.
Den nionde Juni ska den här bloggen skickas hit.
Den tionde Juni vet jag inte riktigt vad som händer, kanske ingenting alls...

tisdag 22 maj 2012

Svensson-liv.

Eller vad säger du, C?

Idag har jag varit latte-morsa igen. Hade ett mycket kärt återseende med en vän idag på lunchen. Det var ett tag sen sist så det var en del att avhandla. Moa fick också lunch på Java så när vi kom hem kunde vi gå raka vägen till trädgården och fortsätta jobba där. Dessvärre tycker inte Moa att det är så roligt som mamma tycker så vid 16-tiden gick vi in. Moa åt och vi myste i soffan tills pappa kom hem. Jag ville väldigt gärna gå ut igen och pappa ville hellre vara inne med Moa så så fick det bli. Det är så tacksamt med trädgårdsarbete, man ser oftast resultat på en gång. I alla fall just nu i vår trädgård! Kan liksom bara bli bättre. Sen får jag givetvis vänta på att den ska bli så där mysigt lummig men det har sin charm det också.

En del i vårt Svensson-liv är att varje kväll göra i ordning Moas medicinflaska. På morgonen ska hon ha 5 droppar d-vitamin, 5 droppar sempers magdroppar, 5 droppar Niferex och 1 ml c-vitamin. Med en nyvaken vrålhungrig bäbis på armen är det ingen barnlek att måtta upp allt så jag har tagit för vana att göra i ordning medicinerna i en egen flaska kvällen före. Mycket smidigare för mig och Moa får frukost lite snabbare. Man ska inte krångla till det i onödan.

måndag 21 maj 2012

Usch och fy.

Jag har haft en gnagande känsla i kroppen idag. Om jag försöker sätta ett namn på känslan så lyckas jag inte riktigt. Men det närmaste jag kommer är dåligt samvete. Eller oro, oro stämmer nog bättre. Oro över att jag inte stimulerar Moa tillräckligt mycket, oro över att hon får för mycket intryck. Oro över att hon inte orkar hålla upp huvudet i magläge. Oro över att sover för mycket eller sover för lite.
Jag har helt enkelt varit ur slag idag. Tur att pappa varit aktiv nog för oss båda, medans jag och Moa kamperat inne så har han varit ute och grävt HELA dagen. Nu börjar man kunna se hur det ska se ut! (med lite fantasi .)

söndag 20 maj 2012

Pappamys!

Idag har Moa varit med pappa hela dagen. Bortsett från förmiddagen då han var ute på en lite hojtur med några vänner till oss båda. Vid tio-tiden ringde jag till 1177 för lite rådgivning. Har haft ont i min mage hela helgen och efter att ha rådgjort med gyn-akuten tyckte de att jag skulle åka in. Anledningen till att jag berättar om det är att inne på akutens undersökningsrum vände Moa på sig! Hon fick ligga på britsen och sprattla av sig lite medans jag väntade på läkare och rullade först över på vänstra sida. Jag lät henne vara för jag var nyfiken på vad som skulle hända. Och hon fortsatte runt (fick hjälpa lite lite med armen på slutet). Undrar vem som blev mest förvånad, jag eller Moa? Det konstigaste av allt var att hon rullade åt vänster, högersidan är ju annars hennes solklara favorit...

Jag blev hursomhelst inlagd och fick kalla in pappa till sjukan för att hämta Moa. Jag hade samma byxor och samma skjorta som jag hade när jag blev inlagd med Moa i magen. Jag ska aldrig åka till sjukan med den klädkombon igen! Utan att gå in på detaljer var det mycket märkligt att ta på sig sjukhuskläder igen. Den här gången sövdes jag och vips så var det klart och jag befann mig på uppvaket. Mycket mer avslappnad än när jag låg på uppvaket i Uppsala och det bara kliade i kroppen för att jag ville träffa Moa "på riktigt". Vid 23-tiden kunde jag äntligen ringa pappa som packade in Moa i bilen och kom till min räddning. De hade inte saknat mig ett dugg utan myst på i lugn och ro. Moa hade till och med garvat åt barbapapan som hänger över skötbordet. Blev lite avis på pappa som fick höra, jag har bara hört henne fnissa i sömnen hittills.

Så dagens facit blev alltså en vändning och ett skratt! Och en massa pappa-Moagos!

lördag 19 maj 2012

Raderat.

Idag rensade jag i albumet i min ajfån. Hade 550 bilder och det började bli lite mycket. För säkerhets skull tar jag alltid minst fyra bilder varje gång jag knäpper kort på Moa. Hon kanske blundar eller tittar bort och oddsen för en bra bild ökar ju om jag tar flera. Kruxet är att jag är väldigt dålig på att radera de mindre bra korten. Man måste inte ha 100 bilder på en sovande bäbis. Det räcker med 50. När jag rensade ur var det oundvikligt att titta på bilderna från sjukhustiden. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort det gått och att det inte alls är längesen hon var miniMoa. Hjärnan är fantastisk som hjälper en att glömma...

fredag 18 maj 2012

Thanksgiving.

Vissa dagar är jag mer tacksam än andra dagar. Tacksam över min älskling P, tacksam över att ha tak över huvudet och såklart ofantligt megatacksam över Moa. Jag som inte ville ha barn alls förrän jag fyllde 30! Tacksam över att ha goda vänner och faktiskt tacksam över att en del vänner fick bekänna färg under sjukhustiden och därför inte är så stor del av mitt liv längre.

Tack Farfar.

Jag vet att Moas farfar läser den här bloggen. Det tycker jag är bra, det är ett bra sätt att få inblick i Moas vardag trots att man bor i en annan stad. Herregud, läser man den här bloggen vet man nog mer än någon annan vad som händer i vårt liv och i min hjärna.
Så idag kom ett mail från Moas farfar med ett tips på ett bra bildredigeringsprogram. And I like it! Jag ska bara lära mig hur jag spar ner den färdiga bilden i ett bra format...  Anledningen till att jag började fippla med bilder var att jag skulle vilja ha en header på bloggen som består av fler bilder. Nu är det bara en och den är inte representativ för hur Moa är idag. Men jag vill gärna ha en bild på henne som pytteMoa också, visa hur det var, hur hon var.


Den här skulle passa jättebra som bloggens header, men av någon anledning blir bilden jätteliten när jag försöker lägga till den. Så den gamla stora fina får vara kvar ett tag till.

torsdag 17 maj 2012

Spritar i smyg...

Japp, så är det. När ingen ser då åker flaskan fram. När det bara är jag och Moa då är det dags. Törs inte riktigt erkänna min vana längre.

För det är handsprit vi pratar om. Vi har slutat vara övernoga här hemma, spritar inte händerna av vana längre och tvingar inte besökare att gnida in sina händer med den starkt luktande lösningen. Vi vill att Moa ska bygga upp en egen motståndskraft och det kan hon inte göra om vi fortsätter att vara lika noga som vi var i början.
Men ibland, om många människor tagit henne i händerna så ser jag noga till att hon har sin napp i munnen och inte händerna. Och så fort jag är i hemmets trygga vrå så spritar jag av hennes händer.
Det kanske inte gör någon skillnad, hon kanske redan har byggt upp det där immunförsvaret men det känns bättre. Har vi klarat oss utan infektion eller förkylning så här länge ska hon inte behöva åka på nåt nu när det snart är sommar.




Kollage.



Skulle vilja ha ett program där man bland annat kan göra ett sånt här kollage. Vill även bara kunna lägga bilder bredvid varandra men spara dom som en bild. Leka lite helt enkelt. Men det får inte vara för krångligt för jag är inte hemma på datorer... Helst nån variant med klicka-dra-släppa bilden där jag vill ha den.

Jakten på det perfekt programmet fortsätter för programmet ovan hade för få valmöjligheter. (Om det inte är för att det är en Trial version?)

onsdag 16 maj 2012

En till runda...

Idag blev det en till sväng till Neo med porslin, kastruller, tillbringare etc. Till min hjälp hade jag min vän C. Tack och lov för tungt var det. Hade även en baktanke med att be just C om hjälp. Under hela Neotiden var hon ett stort stöd för mig, behövde jag prata så var det bara att ringa. Hon har glatts med mig och gråtit med mig när det har varit såna stunder. Jag ville så gärna få visa de lokaler som var vårt liv då. Självklart inte salarna och rummen men bara att stå innanför avdelningsdörrarna gör att man får en överblick och en känsla. I mångt och mycket en alldeles vanlig vårdavdelning. Rätt som det är kommer en förälder med vilsen blick, framför sig skjuter han/hon en liten säng med en liten liten bäbis. Sängen har elsladd för att kunna kopplas till värmemadrass och i plasten på sidorna finns det plats för elektrodkablar och cpapslangar.

Det kändes skönt att få visa C. Det kändes skönt att få vara där en kort stund för att jag ville, inte måste. Och det kändes skönt att få gå därifrån med Moa. Tyvärr var det ingen av "våra" sköterskor som var där men några fick jag träffa igår och en sprang vi ihop med vid hissarna. Eftersom C bar Moa då var det med tvekan i blick hon frågade om det var Moa och när jag sa ja var hennes spontana respons; tjockisMoa! Hon tyckte Moa var så fin och att det syntes att hon mådde bra. Jag njuter av att få visa upp henne för de som kände lillMoa. Då var det jag som frågade saker, var osäker på vad Moa tålde och tyckte om. Nu skulle det vara omvänt. Jag är experten på mitt barn.

För övrigt har Moa haft en ätardag idag. Hon har glatt hinkat i sig sina 180 ml förutom lunchen då hon grät hjärtskärande när det var slut. Så jag värmde lite till och efter totalt 240 ml var hon nöjd. Hon "pratar" mer och mer och händerna blir godare och godare. Hon smackar högt i sina försök att få in tummen i munnen fast när hon lyckas är inte det heller bra. Och såna gånger duger inte heller nappen.

Satt och lekte lite med Moas kurva som finns här på bloggen, tyckte den var svår att överblicka. Nu finns det en riktig kurva där om ni vill se det lite tydligare. Lite litet format men jag ger inte upp....

tisdag 15 maj 2012

Ego-boost.

Har gjort något egoistiskt idag. Fast ändå inte. Kommer ni ihåg att min arbetsplats lovat sponsra neonatalen med lite saker? Det har dragit ut på tiden och blev inte så mycket som jag hoppats. Så jag kompletterade med det jag visste saknades. Jag ger i stort sett aldrig pengar till välgörenhet och då kan jag ju ge det här istället. På hemmaplan, till en väldigt god sak. Att underlätta för föräldrar som bor på sjukhuset med sina barn. Så långt allt väl.

MEN, det egoistiska var att jag berättade för personalen att jag bekostat en del av sakerna. Varför? Hade jag varit en "riktig" välgörare hade det inte spelat någon roll vem som givit vad, huvudsaken hade varit att sakerna hamnade på rätt ställe. Men glorian hamnade snabbt på sniskan, jag kunde inte hålla mig. Jag VILLE känna mig duktig, känna att jag gjorde skillnad. Och jag ville ha ett kvitto på att jag gjort nåt bra. Så jag var egoistisk och berättade. So shoot me.

Passade också på att lämna Moas tavla. Andra föräldrars tavlor var till stor tröst för mig när vi var på sjukan och nu är vi en av dom som förhoppningsvis tröstar andra.

måndag 14 maj 2012

Bara vara.

Idag har det blåst orkanvindar och det har inte varit promenadläge. Inte idag heller. Var är våren? Jag som vill vara ute i solen och få rosiga kinder och solsken i blick. Tur att Moa varit sitt vanliga strålande jag. Hon har greppat på riktigt för första gången idag. Det såg i alla fall ut som en medveten rörelse. Spännande, fortsättning följer.

Det kom ett oväntat pris i brevlådan idag. Hade glömt att jag var med och tävlade. Alltid roligt med överraskningar. Ber om ursäkt gör smygreklamen men jag vill ju visa vad jag vann.
Och självklart två bilder på Moa också. Hon är söt oavsett vad hon gör. Sover, leker, bajsar, söt ändå!


söndag 13 maj 2012

Bildbomb + filmklipp

Idag har vi hämtat paviljongen. Min fina paviljong. Jag har bilden klar för mig hur jag skulle vilja att den såg ut om ca två år och handlade klätterväxterna idag så att de kommer i jorden så fort det bara går. Med avbrott för en matpaus låg Moa och sov i vagnen medans vi tittade, drömde och gjorde det slutgiltiga valet. Dessa klätterväxter ska pryda paviljongen:

Det här är en kanadensisk klätterros som heter John Cabot. Blommar länge och doftar svagt.

Det här är Alba Maxima och har fantastiska blommor och är så gott som taggfri.

Propertius, en klematis som jag inte vet så mycket om. Vacker och doftar. Inhandlades på rekommendation.

Summer Snow vill jag ha för att den doftar, blommar rikligt och är lätt att lyckas med.

Vår trädgård i nuvarande skick förtjänar inte att kallas trädgård. Gräsmatta kan jag gå med på. Jag vill, både för egen del och för att Moa ska få växa upp med riktig trädgård, ha mycket blommor, några fruktträd och smultron och jordgubbar. Hon ska kunna rusa ut i trädgården och kasta sig över smultronplantorna, har det kommit fler? Hon ska kunna plocka en bukett blommor om hon vill. Det ska vara en trädgård att njuta och umgås i, utan en massa måsten. Så här ser det ut idag.


Till vänster utanför bild finns altanen. Risbuskarna är nerklippta buskar som ännu inte har blivit omhändertagna. Imorgon kanske... Ni ser att det finns att göra va? Har såklart tänkt behålla två större ytor med gräsmatta så att det finns plats för sandlåda, gungställning, sparka boll och annat som hör till.

Moa tar allt med ro, såklart. Jag är så tacksam över att bråckoperationen lyckades. Det är slut med det ständiga krystandet och knorrandet. Det gör inte ont att fisa och bajsa för henne och hon lägger all sin energi på att växa och utvecklas. Motorcykelmobilen som pappa gjort blir mer och mer intressant.

video

Bloggtips!




Läs denna blogg och speciellt detta inlägg! Jag har tipsat om bloggen förr och länken finns i min blogglista. Men dagens inlägg rörde mig till tårar...
Sanna, en sjuksköterska som hade hand om Moa på Neo har åkt till Boliva för att bland annat jobba på en Neonatalavdelning där. Läs! Bilden är lånad från Sannas blogg.

lördag 12 maj 2012

Moas första cruising.

Men alldeles säkert inte den sista. Hon tyckte det hela var så spännande att hon var vaken hela tiden. I bilen hade vi med oss en till familj vars dotter föddes 10 dagar före Moa fast fullgången. Det blir så tydligt varför man ska korrigera åldern på för tidigt födda när man ser skillnaden. Tur vi har den kunskapen idag.

Tyvärr blev det inga bilder på oss i helfigur men håll till godo.

Förra året.

När det var cruising förra året drog vi på stort, kläder och hela kittet. Moa hade precis blivit påtänkt men inte så mycket mer. Så här fina var vi:



I år går vi kanske inte All-in men väldigt nära. Moas och min outfit har sedan nån vecka varit klar. Det blir bilder på oss alla tre senare. Men nu är det dags att svida om...

fredag 11 maj 2012

Förlåt...

...alla föräldrar med kolikbarn. Jag har full förståelse för att ni inte tycker om det här inlägget.

Moa är en väldigt lätt bäbis. Hon skriker i stort sett aldrig. Gör hon det så är det för att hon är hungrig och det är ju lätt åtgärdat. Visst, vi har märkt av hennes utvecklingssprång men väldigt lindrigt har jag förstått. Hon sover hela nätter och väcker oss med joller på morgonen. Så när det blir en sån här kväll står vi som handfallna. Vi är inte vana. Känner inte riktigt igen vår dotter när hon inte somnar, inte är nöjd i famnen, vill inte ligga i vagnen, kinkat och rätt vad det är blir hon jätteledsen och vi vet inte varför. Hon är så trött att ögonen går i kors men så fort hon är på väg att somna spritter hon till och kör igång som en duracell-kanin igen. Det borde vara för tidigt för det tredje språnget i hennes utveckling, men å andra sidan är inget "normalt" gällande hennes utveckling. Hon är liksom tre månader äldre fast ändå inte.

Så vad gör man då? Jo, man provar något nytt. Vi gick upp med henne till hennes rum med hennes säng. Lade henne och drog igång musikmobilen. Och medans motorcyklarna snurrade runt runt började hon prata med dom! Nöjd. Och med babyvakten på och mobilen snurrande somnar hon och vi får en paus lång nog att äta på. Faktiskt så sover hon än i sin säng i sitt rum på övervåningen. Trots att mamman förevigade det hela med en blixtbild. Snart är det dags för henne att äta men tills dess får hon sova.

I varje por

Bar precis upp Moa till sin vagga och blev så där lamslagen av kärlek som jag kan bli nu för tiden. En rosig varm sovande bäbis i min famn och jag behöver inget mer. 6 kilo kärlek och jag är mamma till världens finaste dotter. Allt jag gör, allt jag tänker göra, så finns hon med mig.

Jag längtar redan tills hon vaknar! ;)

torsdag 10 maj 2012

Regnsur!

När både jag och dottern fått i oss frukosten begav vi oss till en plantskola. Det var uppehåll och solen tittade fram då och då. Perfekt jobba-ute-väder. Hittar lite fina växter och ser fram emot plantering efter att Moa ätit lunch. Hon sovandes i vagnen och jag grävandes för glatta livet. Men när vi sitter i bilen på väg hem börjar det regna och har så gjort sen dess.
Så fort jag har städat ska jag ta mitt regnsura jag och lägga mig i ett bad!

onsdag 9 maj 2012

Hipp hipp hurra!

Idag blir Moa fem (5!) månader. Hur gick det till? Jag är glad att jag tagit och tar så mycket kort på henne, för man glömmer så snabbt. När personalen på Neo sa just det till mig, att jag kommer glömma, trodde jag dom inte. Visst kommer vissa saker att finnas kvar så länge jag lever. Alla stick, undersökningar, operationer och framförallt oron. Men vardagen vi hade glöms sakta men säkert. Tack och lov.

Dagen till ära har vi färska siffror. Vi har varit på Bvc och vägt och mätt. Så mycket mer än så blev det inte. Allt är bra och då finns det inte så mycket att prata om. Idag väger Moa 5900 gram och är 59 cm lång! Hattmåttet landade på 40 cm. Så hon har växt en cm runt huvudet och en cm på längden sen sist. Och viktuppgången på 400 gram på två veckor och två dagar gör att jag kan släppa den oron. Har ju funderat på hennes vikt sen hon började sova hela nätter.

Så fem månader senare sitter vi hemma i vår egen soffa med en (två-månaders) bebis som ligger över sin korrigerade kurva och följer utvecklingssprången precis som hon ska. Lycka!

tisdag 8 maj 2012

Solstråle!

Moa vaknade på bra humör som vanligt och efter frukost flirtade hon med takfläkten så att jag nästan började skratta. På eftermiddagen fick vi trevligt besök. Moas neokompis V med mamma kom förbi och vi tog en promenad och som vanligt blev det mycket prat om neotiden. Vi har väldigt mycket gemensamt, fick barn i samma vecka, var kvar lika länge i Uppsala och nästan lika länge på 107a här i Gävle. Både Moa och V har varit förskonade från infektioner men båda har opererats för ljumskbråck. Vi vet vad den andra pratar om helt enkelt och ibland är det värt mycket med lite bekräftelse. Att få höra - Ja, precis så kände jag också.
Eller: - Så var det när vi var där med. Och precis som Moa har han gått igenom det andra utvecklingssprånget nyligen så det är idel leenden och händer i munnen. Fantastiskt. Kommer ihåg första gången jag mötte Mamma L i korridoren. Visste inte om jag skulle våga säga hej, om hon var lika uppfylld av oro och chock som jag var. Men jag sa hej och vi fortsatte säga hej till varandra. Nu har vi träffats några gånger och det är så roligt att få följa Vs framsteg parallellt med Moas.

Och på tal om framsteg så jollrar och ler Moa otroligt mycket nu. Försöker såklart filma men så fort jag tar fram min fina rosa mobil så blir Moa som förhäxad och bara tittar och tittar. Lite lyckades jag få med idag så håll till godo.

video

My way!

Eller snarare Our way, men det såg klatchigare ut att skriva My way. Det står mig nämligen upp till halsen av goda råd. Jag får goda råd om allt, om saker som vi inte ens har problem med. Folk, oftast mammor till barn som är tio år och uppåt, berättar gärna vad jag ska göra och vad jag inte ska göra. Observera att jag skriver ska, inte kan. För annars minsann kommer jag att få problem framöver. Det vet dom, för så var det för dom och då är det en sanning. Absolut förstår jag att det är av välmening men ibland känns det som om de försöker skriva mig på näsan... Håhå, lilla vän jag har minsann varit mamma myyycket längre än dig. Må så vara. Men ingen av dom har varit mamma till Moa, eller hur? Således gör vi som vi vill och jag märker att ju större och "normalare" Moa blir desto större självförtroende får jag till att göra saker My way!

Och med det fina introt tänkte jag berätta om vår nuvarande rutiner. Skrev om dom för ett tag sedan men mycket har hänt sedan dess och våra dagar ser väldigt annorlunda ut. Vill du jämföra kolla här.

Kl. 8:30-9:00 Moa väcker mig med lite joller och fyrar av ett leende när hon ser mig.
Kl. 9:00 ca äter Moa frukost och slappar efter det en halvtimme i min famn.
Kl 10:00 Somnar hon kanske av en timme och gör hon inte det fortsätter vi konversera varandra.
Kl 11:00-12:30 Någonstans här är det dags för lunch. Olika varje dag beroende på om hon sover eller inte.
Kl 13:00 Nu sover Moa långpasset, brukar bli minst tre timmar. I vagn, famn, bil eller en kombo...
Kl 16:30 Är det dags för middag och efter det är det leka med händerna och jollra som gäller.
Kl 20:00 Kvällsmat och då blir hon så trött att ögonen går i kors när flaskan är slut. Om Moa fick bestämma så skulle hon sova till i morgon bitti. Men vi har ju konstaterat ätt det är My way så....
Kl 23:00 väcker jag henne så hon får i sig lite mer mat. Hon äter sällan ett helt mål så här sent.
Sen är det natt på riktigt, jag går upp och lägger Moa i vaggan och hon somnar alltid innan jag hunnit ur rummet.

Ingen tid är ristad i sten men de stämmer ganska bra. Jag uppskattar väldigt mycket att hon sover hela nätter och för varje natt det sker ökar jag på mitt pluskonto i mammabanken. Sover man dåligt eller för lite så blir man till slut knäpp, fråga vilken kolikbarnsmamma som helst.
När Moa och pappa sover pysslar jag undan det sista, gör i ordning medicinflaskan, diskar flaskor och laddar mat. Japp, laddar mat. Vi gör alltid i ordning fyra mål åt gången och har flaskorna färdiga i kylskåpet. Vi gör som de gjorde på Neo och kocken i mig gillar att förbereda så att det är klart när man behöver det. Mice en place heter det med finare ord.
My way I say!

söndag 6 maj 2012

Söndagsångest.

Jag har det idag, söndagsångest. Trots att jag inte jobbar. Helgen har varit alldeles alldeles underbar och jag skulle helst vilja ha pappa hemma med mig och Moa ett tag till. Det har varit en riktig familjehelg som nu är slut.

Idag har jag passat på att dona i trädgården, grävt om en rabatt och gjort en helt ny där jag planterat en förhoppningsvis skuggtålig klätterros. Moa har umgåtts med pappa medans jag stått med kirskål upp till knäna. Vi har precis avrundat dagen med ett bad och jag tror vi har kommit på hur vi ska göra för att inte Moa ska gasta sig igenom hela spa-upplevelsen. Det verkar som om hon inte vill bada själv, badar jag med henne så går det bra. Eller i alla fall bättre. Vår lilla badkruka.

Apropå spa-upplevelse har jag sen igår förmiddag hållit på med Moas naglar. Jag filar dom eftersom jag tycker det känns otäckt att klippa och riva av dom förstår jag inte hur jag ska lyckas med? Nu har vi högerhandens naglar kvar och det går inte så bra. När hon är vaken blir hon toksur när jag håller fast handen och hittills har hon vaknat när jag provat fila i smyg. Skam den som ger sig. Jag vill ju inte att hon ska riva sig. I övrigt har Moa varit som hon brukar nu för tiden; sjusovare som helst har händerna i munnen istället för nappen. Vi har tränat magläge lite mer fokuserat sen vi var hos sjukgymnasten men Moa förstår nog inte riktigt poängen än.


lördag 5 maj 2012

Less på regn!

Idag tog Moa sig en liten sovmorgon och vaknade inte förrän klockan tio! Helt galet vad hon sover bra på nätterna. Igår kväll åt hon vid 23-tiden och det var nog det som gjorde att hon ville sova lite längre. Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med att hon får bestämma själv när hon vill ha mat. Det skulle innebära att hon vissa dagar bara äter fyra gånger och det känns inte okej. Så då har jag väckt henne och petat i henne en skvätt. Hon vill aldrig ha ett helt mål en sån gång. Oroande men jag påminner mig själv om att om hon ammat hade jag inte haft en aning om hur mycket hon åt. Man blir bortskämd med att ha stenkoll. Det ska bli väldigt intressant på onsdag. Då är det vägning på Bvc igen. Det är inte så länge sen vi var där men jag tror sköterskan ville kolla så att Moa äter ikapp det mål hon missar på natten.

Vi har varit borta större delen av dagen. Eftersom vädret var trist andra dagen i rad och vi ledsnat på soffan redan igår så begav vi oss till lager 157 i Sågmyra. Inget botar tristess som lite shopping. Stackars pappa hittade bara strumpor medans mamma hittade både jeans och toppar! Hurra! Nu får det nämligen vara nog. Fem månader efter Moas ankomst har jag bestämt mig för att säga hej då till mina sköna mammabyxor. Till mitt försvar åberopar jag att under tiden Moa låg på sjukan och vi med henne så var det väldigt svårt att ha en sund kosthållning och lite för mycket tröstgodis slank ner. Men nu bli det vanliga jeans och förhoppningsvis en krympande rumpa.

Och det klart att Moa fick kläder! En långärmad klänning och ett par tunna sommarbyxor från Svea.