måndag 30 juli 2012

Hemmets lugna vrå.

Det är jättekul att se nya saker, träffa människor man tänkt på och bo på hotell men det är skönt att vara hemma igen. Jag har trivs bäst hemma nu för tiden och ibland upptäcker jag till min fasa hur högljutt det är på vissa ställen. Jag tycker det låter illa, sen första tiden med Moa har jag blivit ljudkänslig. Poppas det för högt i bilen eller om jag upplever att någon talar för högt så blir det jobbigt. Skumt hur det kan bli. Eller så börjar jag bli gammal?

Moa kom snabbt in i hemmarutinerna igen och jag har lagt upp ett litet schema gällande maten. Vi har kört igång på allvar med smakportioner nu och har även infört gröt. Det syns på henne hur hon riktigt funderar över det nya påhittet. Det här med sked är också en smula problematiskt, vad ska en sån vara bra för liksom? Man fick väl händer av en anledning? Innan vi for på vår roadtrip var vi till det stora möbelvaruhuset och köpte en matstol till henne. En ny modell som är riktigt snygg. Moa var skeptisk de första gångerna men börjar nu finna sig tillrätta i den. För alla vet ju att man sitter i sin stol när man äter mat, eller hur?

Jag inhandlade en hel del tyger på lite olika ställen förra veckan och nu har jag upptäckt att om jag ska hinna sy något alls så måste jag slå ihop bloggarna. Framöver kommer ni nog få se en och annan klädpalta här. Det är svårt att få tid till mitt intresse och ibland undrar jag om det hade varit bättre med ett intresse som var utanför hemmet. Jag åkte iväg, fick pyssla med det jag vill i några timmar och sen åka hem igen. Då hade jag inte behövt sitta till två på nätterna för att göra det jag tycker är roligt!
Det klart jag tycker det är roligt att vara med Moa men det vet ni ju redan. Känns bara så skönt att få klippa i lite tyg, sy lite, nåla lite och inte tänka på när jag ska göra det här för att hinna med det där innan det är dags för nästa sovpass. Inte tänka på att diska nappflaskor, dammsuga, javisstja tvätten! Tänk en hel dag med symaskinerna, lyxigt. Så nog har jag fått tänka om sen jag blev förälder. Vad jag vill, behöver, kommer i andra hand nu. Jag vill att Moa ska få det hon behöver för att växa till en trygg liten tjej och så småningom en stark kvinna med bra självkänsla. Då gäller det att tänka till före och faktiskt låta hennes behov gå före mina. Men för det kan jag inte sluta med allt jag tycker är kul, man måste få ha roligt för att orka när det är mindre roligt. Eller?

Knåpade ihop ett hårband till lillefis samma kväll vi kom hem, abstinensen var stor. Och ikväll sydde jag ihop de två sista mössorna. Det blev till slut tio mössor varav sex stycken i prematurstorlek. Dessa mössor ska skickas vidare för att ingå i en mössinsamling som pågår i två dagar till i en Facebook-grupp jag är med i. Om två dagar skickas totalt 100 (!) mössor till Drottning Silvias barnklinik. Mössorna är tänkta som lite uppmuntran till de barn som befinner sig på sjukhuset av en eller annan anledning. Jag tror på talesättet - ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

lördag 28 juli 2012

Dikten i sin helhet..

Välkommen till Holland


Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder
- att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå,
att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt:
Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska.
Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.
Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland??
Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien.
Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
" Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.
Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar...
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,
kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella,
det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.

torsdag 26 juli 2012

När livet tar en omväg.

Ibland händer det saker man inte rår över. Ibland svänger livet åt ett håll man inte trott. Ibland upptäcker man att man är någonstans där man inte vill vara. Man har hamnat i Holland istället för Italien. Ibland går det att boka en ny flygresa och man får åka till Italien ändå till slut. Ibland får man finna sig i att vara kvar i Holland. Då gäller det att lära om, att upptäcka det fina som finns med Holland. Att längta efter Italien hjälps inte utan man får fokusera på de vackra tulpanerna och allt annat som gör Holland till en vacker plats. Du befinner dig fortfarande inte på den plats du längtat till och trott att du var på väg till men du kanske upptäcker att Holland var ju inte så tokigt ändå.

Ovanstående är en personlig omskrivning av en dikt som skrevs av en förälder till ett barn med multihandikapp (har jag för mig). Jag ska leta reda på källa och original så fort vår bilresa är över. Den passar också bra in när man blir prematurförälder. För de allra flesta av oss går det att boka om resan så att vi hamnar i Italien till slut. Ibland går det fort och ibland tar det lite längre tid.

Idag har jag träffat en familj som jag och Moa ska gå höstpromenader med. Och vi kommer göra det i Italien.

tisdag 24 juli 2012

Globetrotter-Moa

Kanske inte Globetrotter men Sverige-trotter iaf. Imorse vaknade vi i Kalmar och nu har vi precis lagt oss i en mjuk och skön hotellsäng i Varberg. Biltiden går jättebra eftersom hon sover mesta tiden. Med stopp för blöjbyte, mat och sträcka på kroppen/gosa med mamma och pappa går det ingen nöd på fröken. Sen några nätter tillbaka sover hon hela natten igen och väcker oss med glada tillrop vid åtta-nio på morgonen. Sämre kan man ju ha det som småbarnsförälder! Och det gör ju att vi inte kommer att tveka att åka någonstans igen.

Imorgon ska vi tillbringa några timmar här i Varberg innan vi far vidare mot Göteborg. Jag har redan koll på ett passande hotell och jag har tagit reda på var stoff och stil ligger. Vad mer behöver man veta? Den planerade dagsetappen imorgon är kort och det känns skönt. Nog för att man ser mycket av Sverige i bilen men det ska bli skönt att inte stressa iväg så fort vi checkat ut.

Moa sov första natten på resan i sin vagn men på morgonen hade hon glidit ner såpass att hon var halvvägs in i nätkassen med fötterna. Känns inte okej så nu får hon sova mellan oss i sitt babynest. Mysfaktorn är hög.

lördag 21 juli 2012

Stor dag för en stor tjej och en liten mamma.

Imorse ringde klockan kvart i sju och efter tre timmars sömn var det bara att pallra sig upp. På började en klänning till Moa lite för sent igår och kom inte i säng förrän halv fyra. Utan färdig klänning. Jag hade velat fått den klar så den kunde följa med på semestern men icke. Nåväl, efter att Moa fått frukost och bilen packats var det dags att sätta kurs mot Strängnäs och Hot Rod Reunion. Pappa skulle hjälpa en raceande kompis och vi skulle mysa och titta på fina bilar.

Moa skötte sig som vanligt exemplariskt och såg sig nyfiket omkring varje vaken minut. Det tog nog på krafterna att vara ute och att se så mycket för det var mycket tupplurande.
Hörselkåporna var väl inte poppis direkt men efter ett tag vande hon sig. Jag tror hon tyckte det var lite läskigt att hon inte kunde vrida på huvudet när hon låg på rygg i vagnen.

Framme på hotellet tyckte hon nog att det var skönt att få på sin lilla pyjamas för det var längesen jag såg henne så trött utan att sova. Under dagen har det mest varit ryggläge, i vagnen eller på pick-nickfilten eller sittandes i knät på oss. Lite bensprattel och babbel på den mjuka hotellsängen gjorde nog gott för en liten Moa-kropp. La henne på mage så hon skulle få byta ställning och efter ett tag händer det! Hon rullar runt. Från mage till rygg och jag vet inte vem som blev mest förvånad, hon eller jag. Berättar för P att det är den vändningen bäbisar brukar starta med och att vi nog får vänta ett tag på den andra sorten. Johejdu tio (10) minuter tig det innan hon vände sig från rygg till mage! Så skumt, tröttare än tröttast och ändå gör hon två stora grejer. På en mjuk hotellsäng i Södertälje. Mammas lilla tjej blir större. Och jag kan inte låta bli att för en sekund tänka; snart behöver hon mig inte.


fredag 20 juli 2012

Tänkvärt.


I onsdags var jag och fortsatte på min tatuering. Det blir ganska naturligt att man sitter och pratar med sin tatuerare, man har liksom inget annat att göra. Självklart hamnade vi på ämnet Moa. Jag avslutar med att säga - det kanske var meningen att det blev som det blev. Min tatuerare svarade då - jag tror snarare att det blir en mening av det som sker.

Och jag tänkte till. Det kanske är så man ska tänka. Även om saker och ting inte går ens väg, om det inte blir som du trott, se till att det blir en mening med det. När man ser till att det blir en mening så tar man ansvar för sin framtid. Man nöjer sig bara inte med situationen och skyller på en högre makt som inte finns. Nä, man börjar aktivt på påverka. Istället för att stå bredvid livet och säga - stackars mig, det var inte mitt fel. Så ta plats, lev i nuet och använd det förflutna på rätt sätt.







tisdag 17 juli 2012

Återbesök på Neo.

Idag var det äntligen dags att få träffa doktor Sofia igen. Som jag längtat, inte bara för att kunna ställa frågor utan också för att få visa upp fina fina Moa. En av de första sakerna doktor Sofia säger är: Det är sånt här som gör mitt jobb så roligt, att få träffa pyttena när de inte är pyttiga längre. Och är det nåt Moa inte är nu för tiden så är det ju pyttig! Doktor Sofia kollade noga igenom Moa, tittade på reflexer, beteende och kroppskontroll. Lyssnade på hjärta och lungor och på vad vi hade att berätta. På det stora hela fick vi bekräftelse på det vi redan visste, Moa ligger helt i fas med sin korrigerade ålder och är en frisk och pigg tjej. Vi fick också okej på att fortsätta på samma spår vad det gäller maten dvs använda sunt förnuft. Moa är ju intresserad och nyfiken och fyra månader korrigerat så smakisar var helt i sin ordning. Vi ska fortsätta med babysemp 1 tills hon äter minst ett fullt mål om dagen, när hon gör det kan vi byta till tvåan. Ettan är nämligen berikad med bland annat järn och är likvärdigt med bröstmjölk. Järnet och c-vitaminet kan vi fortsätta ge tills nåt av det tar slut. Det var kul att få träffa doktorn igen och ännu roligare att få visa upp Moa! Det enda, pyttelilla, orosmolnet var att det hörs en viss ansträngning när Moa andas ut. Hon lär liksom ta i lite när hon ska vädra ut. Det beror antagligen på att svalget är lite för mjukt och kan ha koppling till hennes prematuritet. Märker vi att hon får det jobbigt vid förkylning var det bara att höra av oss om vi inte får gehör på vår hälsocentral så får vi nån typ av astmamedicin utskrivet. Men det var det enda. Är det inte fantastiskt?

Sin nya vana trogen vaknade Moa vid tre-tiden i natt och var på sitt bästa babblarhumör. Bortsett från nån liten powernap på en halvtimme höll hon låda fram till sju då jag gav upp och gick ner och gav henne frukost. Efter ett tag somnade vi om båda två (alla tre) och när hon vaknade igen vid halv tio fick pappa gå ner med henne. När jag sedan kom ner några timmar senare hade Moa och pappa partaj i köket. De spelade musik och diggade järnet så Moa skrattade. Så roligt att se mina älsklingar tillsammans.

Jag filmade en snutt inatt när hon var på sitt babblarhumör...


video

måndag 16 juli 2012

Strulig natt och sovmorgon.

Imorse vid tre-tiden vaknade Moa och var på ett strålande humör. Var inte alls sugen på att somna om och levde rövare i sin vagga. Igen. Hon tog ur nappen och jag gav den tillbaka. Femtioelva gånger minst. Vid fem somnade hon äntligen och jag med. När Moa vaknade för dagen vid nio gick pappa äran att gå upp med henne. Trots allt har han bättre sovvanor än jag och han hade sovit sig igenom morgonens hålligång.

På eftermiddagen fick vi besök av en vän till mig som jag känt länge men inte träffar så ofta. Hon har barn i min ålder och ett barnbarn som är 3 (?) år så jag tror hon tyckte det var mysigt att få mysa lite med Moa.

Moa fick smakis idag igen, potatis- och palsternackspure. Hela ransonen på en tesked slank ner och när hon väl fattat galoppen hade det nog kunnat slinka ner en till. På tisdag ska vi äntligen få träffa doktor Sofia igen och då har vi chansen att fråga om allt inklusive om smakisar.
Inför natten testar vi den nya taktiken. Mat kl 21 och sen får lillefis hoppa i säng. Det tog trekvarts skruvande innan hon somnade och jag kunde gå ner igen. Via babyvakten hörde vi hur hon ändrade ställning några gånger men hon vaknade i alla fall inte. Ska bli intressant att se om hon sover hela natten.

Vill ni veta vad jag pysslade med sen kan ni kolla in det här: www.momanydesign.blogspot.com

lördag 14 juli 2012

Semester.

Det har blivit en liten naturlig paus i bloggandet nu. Dels så har pappa Pär semester och då passar vi på att umgås istället för att sitta med näsan ner i en dator och dels tycker jag att min nya hobby är så fantastisk rolig att jag hellre sitter med saxen i högsta hugg, med en mönstertidning framför ögonen eller framför symaskinen. Så länge jag kikar mönster eller klipper till kan jag vara social och hänga med i filmen eller vad vi nu gör. Själva syendet brukar bli när Moa och Pär gått och lagt sig.

Jag tror att Moa är inne i nåt skumt utvecklingssprång nu. Vissa kvällar är hon så otroligt ledsen att hon gnyr i sömnen och det spelar ingen roll vad vi gör. Har heller inte upptäckt nåt samband med det vi gjort på dagen. Det är bara att utesluta allt, blöja, mat, sömn och att nåt gör ont, och sen hålla nära nära. Min lilla tjej som aldrig blivit ammad (förutom de försök vi gjorde innan jag gav upp) och sedan länge inte gillat att ligga i famnen utan mer i knät, älskar plötsligt att ligga i amningsposition. När hon är sådär jätteledsen och har svårt att komma till ro så behöver jag bara vicka ner henne och putta in nappen så kommer sleepy eyes som ett brev på posten. Så mysigt. Ibland sitter jag så länge att armen domnar för rätt vad det är får man inte hålla så igen.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att tänka mig att amma henne. men det beror väl på att jag inte gjort det.

Karriärval!

Om nu Moa inte vill bli superstjärna i Moto GP så kan hon alltid bli gitarrist!

torsdag 12 juli 2012

Intet nytt!

Klockan har passerat midnatt med råge och jag har precis landat i sängen. Sent igen. Men jag ville ju bara sy klart det jag höll på med. Och med en lillefis att hålla kolla på på dagarna blir det lätt att man sitter uppe på nätterna.
Något som har visat sig de senaste nätterna är att det är dags att ändra frökens sovrutin. Hittills har det inte varit nåt problem att ha henne nere med mig även när pappa går och lägger sig men de senaste nätterna har hon blivit så pigg av vår nattvandring att man blir full i skratt. Hon tjoar och leker med fötterna, krafsar på spjälskyddet tycker det är allmänt lajbans. Och det tycker ju inte vi. Så trots att det känns konstigt ska fröken få gå och lägga sig i sin vagga efter kvällsmålet. Vi har ju en babyvakt men ändå. Ska hon ligga däruppe alldeles själv och sova? Medans vi är nere... Fast det kanske är lika bra att börja nu innan det blir så dramatiskt (för mig!)

Moa tycker ajfåånen är otroligt intressant, eller i alla fal det som syns i den. Ofta när hon sitter i mitt knä och jag försöker ta kort så vill hon ta på den. Endera är det för att hon ser sig själv eller så är det spännande med nåt som lyser.

tisdag 10 juli 2012

Smakisar.

På internet går diskussionerna heta, när ska man börja med smakisar? Och hur ska man tänka angående prematuriteten? Nån får höra si av Neo-läkaren och den andra får höra så. Enligt de nya direktiven kan man börja med smaksensationer när bäbisen är fyra månader om han/hon visar intresse. Det rekommenderas helamning de första sex månaderna och sen kan man börja med smakportioner. Ganska tydligt eller hur?

Men hur man ska tänka när det gäller prematurfödda verkar det inte finnas några direktiv för. Inte så konstigt kanske då spannet är väldigt stort. Det finns bäbisar som föds i vecka 22 och de som föds i vecka 35. Prematur räknas de till även om det är stor skillnad i födelsevikt och komplikationer.
Jag och Moas pappa har inte känt nån stress, tids nog får vi börja med mat. Hon har fått smaka från fingret några gånger och har inte verkat så imponerad. Viktkurvan pekar bara upp så för dens skull har vi inte heller känt nån panik. Vi har inga allergier som gör att vi ska börja introducera vissa födoämnen på ett visst sätt.

Men det klart att vi ser fram emot det, nyfikna på miner och reaktioner på olika smaker. Och den senaste veckan har hon varit väldigt intresserad av vad vi gör när vi äter. Tittar på gaffeln och på våra munnar när vi tuggar. Den 1a juli blev hon fyra månader korrigerat och igår hela sju biologiska månader. Så idag öppnade vi burken med potatis- och palsternackspure. Värmde försiktigt och satte oss tillrätta. Moa fick sitta i mitt knä för ena benet till hennes stol är spårlöst borta (?). Men det stora minspelet uteblev. Hon var väldigt fundersam och man riktigt så hur hon försökte lista ut vad det var. Men jag tror nog hon gillade det för så fort skeden närmade sig hennes mun så gapade hon. Sammanlagt kan jag tänka mig att hon fick i sig en tesked. Det som blev kvar i burken har jag fryst in i teskedsklickar. Tanken är att hon ska få en sån klick om dagen nu. Den 17e ska vi ju träffa Moas Neo-läkare och då får vi höra vad hon säger angående mat.

För övrigt tycker Moa att det är roligt att rulla i gymet idag också och att det är mysigt med gosedjur när hon ska sova middag.

måndag 9 juli 2012

Hej utveckling!

Som jag skrev igår har vår lilla goaMoa inte riktigt varit sig själv sen middagen. Det höll i sig även idag, gnällig, gnölig och allmänt missnöjd. Mellan varven kunde vi locka fram leenden och ska jag vara ärlig har det inte varit tandagnisslan hela dagen men tillräckligt för att vi ska börja fundera. Jag tog till och med tempen på henne men det var ingen feber som kunde förklara hennes beteende. Hon har även sovit mer än hon brukar. Men så fram på kvällskvisten fick jag ett ryck under en solskensperiod och lade henne i gymet. Gymet som hon avskytt och som stått och skämts i ett hörn av vardagsrummet. Och hon gillade det! Flinade som aldrig förr och viftade och vevade med både armar och ben. Riktigt roligt att se och med jämna mellanrum gav hon ifrån sig små glädjetjut. Och vet ni? Hon har börjat rulla! Där och då i gymet var det så spännande tydligen att spärren för rullandet släppte. Bara åt vänster visserligen men vaddå, man lär ju träna på en sak i taget. Och det är väl antagligen därför hon varit orolig, det händer så mycket hela tiden i hennes kropp och hjärna. Ibland blir det kanske för mycket och det blir bara jobbigt att vara Moa. Fattas bara annat på sju-månadersdagen...

För övrigt har vi inte hunnit med så mycket annat än att roa en orolig Moa. Pappa har semester nu och vi hoppas på bättre väder så vi kan vara ute lite mer.

söndag 8 juli 2012

Tur med vädret!

Igår på väg tillbaka till hotellet, klockan kvart i elva på kvällen, kunde vi gå bararmade. Helt underbart och minns jag rätt så var det första gången för i år. Jag hoppas det inte blir den enda. På sätt och vis är det det som gör sommar. Att kunna gå i t-shirt eller linne kvällstid utan att frysa.

Moa sov skönt i sin vagn fram till sex-tiden då vi lyfte över henne i vår säng. Jag hade tagit med hennes baby-nest för säkerhets skull och tur var det annars hade jag nog inte vågat sova med henne mellan oss. Redan då hörde jag regnet smattra mot rutan och när vi klev upp för att äta frukost spöregnade det. Men det gjorde inte så mycket eftersom vi skulle åka hem. Moa sov nästan hela vägen och det var riktigt mysigt att sitta bredvid med en hand på hennes och slumra i baksätet medan pappa körde.

Efter middagsmålet fick hon nog magknip för hon var så ledsen. Krokodiltårarna bara rann tills jag lyckades vagga henne till sömns i min famn. Till och med i sömnen gnydde hon och drog upp sina knän mot magen. Och jag är inte van att hon vare sig är ledsen eller att hon har magknip. Känner mig så hjälplös. Tack och lov gick det över när hon fått sova och ätit sitt kvällsmål. Förstår bara inte var magknipet kom ifrån? Samma mat och samma vanor.
På bilden är vi på väg till p-huset i regnet. La över henne filten för att hon inte skulle bli blöt och när vi lyfte på den hade hon somnat.

lördag 7 juli 2012

Big power meet.

Vi har åkt på vår första semester som familj. Visserligen bara en natt och bara 14 mil bort men det är första gången vi får packa bilen full utan att vara på väg till ett sjukhus. Hon har varit sitt vanliga charmanta jag hela dagen. Enda som är annorlunda om man jämför med hemma är att hon sovit mindre, hon är fortfarande vaken, och att hon ätit mindre. Men det har varit så varmt och fuktigt här i Västerås idag så jag förstår att aptiten varit dålig.
När vi stod och tittade på bilarna gick det förbi ett tjejgäng i 14-årsåldern och helt plötsligt blev jag så nyfiken på hur Moa kommer att se ut som tonåring. Vill hon ha kort eller långt hår? Blir hon hårdrockare eller ballerina? Eller kanske en ballerina som lyssnar på hårdrock? Det spelar såklart ingen roll men nyfiken är jag.

fredag 6 juli 2012

En fika vid havet.

Idag har vi hälsat på hos Moas neo-kompis Viktor och hans mamma. Alltid trevligt och så himla roligt att hålla kontakten och få se en till mirakelunge växa och bli stor.

torsdag 5 juli 2012

Gamla vanor sitter i hur länge?

Som ni märkt har jag börjat sy lite grann. Likaså igår. Då var det dags för lite mössor, fem stycken blev det. Idag fotade jag dom och då slog det mig att jag syr prematurmössor av bara farten. Utan att tänka närmare på det klipper jag ut minimössor. Moa är knappast i behov av dom så varför? Vet inte riktigt vad jag ska göra med dom. Men jag har en känsla av att dom hamnar på ett litet pyttehuvud så småningom.

Moa och jag har haft en riktig mysfag idag. Haft vännen C med dotter A här på lunch. Suttit i hammocken och gungat, Moa åt till och med lunch där. Vi har fnissat och tränat på att rulla till mage. Tack och lov börjar Moa bli sitt vanliga pigga jag igen. Imorgon jobbar pappa sista dagen sen får han semester och det ser vi alla fram emot.

onsdag 4 juli 2012

En till blogg

Jag har startat upp en till blogg idag. Där visar jag mina sömnadsalster, klänningar, mössor, blöjtrosor etc. Kände att det blir för rörigt att ha det här. Enklare att hålla isär de två, livet och hobbyn. :) Det första inlägget avslöjar intet nytt för er som läser här men kolla gärna in mina tyger som ligger under fliken, japp ni gissar rätt, tyger. Ni kanske ser nåt ni gillar. Jag har inget emot att sy åt andra än Moa. :)
Den andra bloggen heter MoMaNy efter Moas alla namn. Kolla in vettja!

Syterapi.

Moa var så hiskeligt söt i singoallan jag sytt. Men jag kände att outfiten behövde kompletteras för att bli just en outfit. Av spillbitar jag fått över sydde jag ett par trosor så man slipper se blöjan. För en blöja är ju inte så fin även om jag är ytterst tacksam för dess funktion! Blöjtrosan blev så bra att jag fick blodad tand. Jag satte saxen i det fina turkosa uggletyget och det rosa som passar ihop med det. Nu har jag två utklippta och nålade trosor som bara väntar på att sys. Lite roligare att inte sy av spill också, fick en söm mitt fram och en obefintlig mönsterpassning på de jag sydde idag.
Av bara farten klippte jag till tre mössor i ovan nämnda tyg och två mössor i biltyget som ni ser på bilden.

Lillgumman har fortsatt sovit med korta uppvaknanden då och då. Men febern hade i alla fall gått ner lite och jag hoppas såklart hon mår bättre imorgon.

tisdag 3 juli 2012

Utslagen.

Moa har feber. Inte mycket men tillräckligt för att det ska märkas på henne. Hon sover mycket och oroligt. Halvvaknar och gråter men somnar om jag lägger min hand på hennes kropp. Sover bäst i rullande vagn eller i mitt knä. Men hon äter okej och kissar. Har till och med lurat av henne några fniss när hon varit vaken.
Undrar om det är tänder på gång eller om det är en lätt förkylning? Hon är inte hostig eller rosslig men jag känner heller ingen liten vass tand.

För övrigt är jag så jävla less på korrigera henne dit och korrigera henne dit. Förklara för folk som inte förstår (det klart jag inte begär att alla ska förstå!). Less på att varje gång jag får frågan hur gammal hon är fundera på hur jag ska säga. Less på att det inte fick vara enkelt. Less på att det blev så här men att med ett leende säga: men det gick ju bra. Det klart att jag inte är less på att det gick bra. Men jag är less på att det inte är en självklarhet.

Idag är jag lite ledsen.

måndag 2 juli 2012

"How Preemie Mums are chosen"

"How Premmie Mums are chosen"
Did you ever wonder how the mothers of premature babies are chosen?

Somehow, I visualize God hovering over Earth,
selecting his instruments for propagation with great care and deliberation.
As he observes, he instructs his angels to take notes in a giant ledger.
"Beth Armstrong, son. Patron Saint, Matthew.
Marjorie Forrest, daughter. Patron Saint, Celia.
Carrie Rutledge, twins. Patron Saint ... give her Gerard. He's used to profanity."
Finally, he passes a name to an angel and smiles. "Give her a premmie."
The angel is curious. "Why this one, God? She's so happy."
"Exactly," smiles God. "Could I give a premature baby a mother who knows no laughter? That would be cruel."
"But does she have the patience?" asks the angel.
"I don't want her to have too much patience, or she'll drown in a sea of self-pity and despair. Once the shock and resentment wear off, she'll handle it.
I watched her today.
She has that sense of self and independence so rare and so necessary in a mother.
You see, the child I'm going to give her has a world of its own.
She has to make it live in her world, and that's not going to be easy."
"But Lord, I don't think she even believes in you."
God smiles. "No matter, I can fix that. This one is perfect. She has just the right amount of selfishness."
The angel gasps, "Selfishness?! Is that a virtue?"
God nods. "If she can't separate herself from the child occasionally, she will never survive. Yes, here is a woman whom I will bless with a child less than perfect.
She doesn't know it yet, but she is to be envied.
She will never take for granted a spoken word.
She will never consider a step ordinary.
When her child says 'mama' for the first time, she will be witness to a miracle and know it.
I will permit her to see clearly the things I see – ignorance, cruelty, prejudice – and allow her to rise above them.
She will never be alone.
I will be at her side every minute of every day of her life because she is doing my work as surely as she is here by my side."
"And what about her Patron Saint?" asks the angel, his pen poised in the air.
God smiles.
"A mirror will suffice."

Hörcentralen.

Alla nyfödda bäbisar får genomgå ett hörseltest, hinns det inte med på bb så får man åka in och göra det sen. När Moa blev utskriven från Neo var vi mitt uppe i bråckoperationer och andningspauser och hörseltestet stod långt ner på priolistan. Sen var det bortglömt. Förra veckan dök det upp i minnet igen och idag var det dags.
När vi kom dit var väntrummet packat. Sju bäbisar med mammor och pappor väntade före Moa. Efter en halvtimme var det vår tur, så väntan gick över förväntan (!).

Moa fick med beröm godkänt. Hon hade till och med reagerat på de mest lågfrekventa ljuden och var lugn och samarbetsvillig hela tiden.

Singoalla till alla!

Jag har blivit kär i det klädesplagget tror jag. Först klänning, sen tunika och sist tröja. Kan hända att man får justera resåren för att det inte ska bli för tight men det går ju fort. Nu på nattkröken sydde jag färdigt singoallan och den blev så fin. Fållade nedkant och självklart började min vanliga maskin att göra hoppstygn mitt i allt. Dekorsömmen har sina brister men jag orkade bara inte sprätta för tredje gången. Ska köpa en ny nål imorgon utifall det är den som är problemet.

Sydde klart en mössa idag oxå. Provade den på Moa för att kolla så att storleken stämde. Det gjorde den, eller vad tror du? Shiri, så här blev Enyas mössa...

söndag 1 juli 2012

Sytråd.

Efter att ha trasslat med min nya symaskin, en overlock, i nästan tre timmar, otaliga hjälpande förslag från sykunniga tjejer så blir pappa Pär hjälten i det hela! En av grupperna jag är med i på Facebook har just klädsömnad som inriktning och när jag frågade där var det genast fem kvinnor, för mig okända, som genast kom med hjälpsamma råd. Mitt i natten. Visst är det fantastiskt? Men i bara text blev det lite svårt för dom att förklara och för mig att förstå. Jag skyller också på att jag till slut var väldigt nära att slänga ut maskinen genom fönstret! Men så kom P, satte sig och tittade och grejade i tio minuter och hittade felet. Min egen symaskinsmekaniker! Så när klockan var två kunde jag äntligen sy de första sömmarna på Moas andra singoallaklänning. Jag har knåpat ihop mönstret själv och på den här blir det längre ärmar än på den gula. Jag hoppas den blir så fin som jag tror... Om inte annat så klär allt en skönhet och det är ju goaMoa som ska ha den.

Vi har hunnit med ett besök på Ockelbo marknad idag. Som vanligt på marknader var det mest skräp men nu har vi varit där i alla fall. Vi fikade på Ockelbo Pensionat och passade på att ge Moa mat samtidigt. Det stället kan jag verkligen rekommendera. Mysigt, fräscht, trevlig personal och foccacian vi åt var jättegod.

Men jag ska erkänna en sak också. Om det inte vore för de enstaka gånger Moa blir arg och sur skulle jag nog bli orolig. Hon är så lätt att ha och göra med att man börjar fundera. Det är inte berättelser om såna barn man får höra direkt. Nej, det är mest gråt och tandagnisslan, jämmer och elände enligt vissa. Man undrar verkligen hur det kom sig att de ville ha en tvåa om nu allt var så himla jobbigt med ettan? Hursomhelst är det väldigt skönt att veta att vi kan ta med henne dit vi ska utan problem. Moa bara är. Får hon mat och närhet så är hon nöjd. Hon skämmer minsann bort oss.