Den här bilden betyder så mycket för mig. På bilden ser ni de två "tjejer" som är viktigast i mitt liv, min mamma och min dotter. Min dotter, undrar när jag slutar haja till när jag säger eller tänker de två orden? Känns overkligt att vi skapat en så fin tös! Har hela tiden misstänkt att vi skulle få väldigt vackra barn men jisses, vad fin hon är! Och vad roligt det börjar bli att se hennes personlighet växa fram. Hon gillar fortfarande inte att bada, efter två minuter i vattnet har hon fått nog. Ligga på mage är inte heller nån favorit men det går bättre och bättre. Om man med bättre menar att hon i alla fall inte blir arg i magläge längre. Men som sagt, ingen favorit. Hon njuter i fulla drag när pappa håller henne nära nära och lägger sin haka på hennes näsrot, då somnar hon tryggt. Och när hon ligger på skötbordet ler hon alltid åt barbapapan som hänger där.
Lättaste sättet att locka fram ett leende är dock om jag sjunger "Var bor du lilla råtta, i en hatt..." Vet inte riktigt hur jag ska tolka det bara, så rolig låter jag väl inte när jag sjunger?
Min mamma har jag lovordat i ett tidigare inlägg men det tål att upprepas att hon är (Pär undantaget) klippan i mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag kan bara hoppas att Moa tycker lika om mig om 35 år som jag tycker om min mamma idag. Självklart har vi haft tonårsdrabbningar och visst är vi oense ibland och jag förväntar mig inget annat från min dotter men ni förstår vad jag menar va?
Moa verkar för övrigt vara en mästare på sneda leenden. Det är bara sådana jag lyckas fånga på bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar