Känslor.

Idag fick vi träffa henne! Den nyaste Haga-sessan! Våra vänner fick en liten tjej i torsdags och idag fick vi som sagt äran att träffa henne! Hennes föräldrar ville ha lite frisk luft och tog en promenad över. Mycket trevligt och jag slutar aldrig förvånas vilka mirakel vi alla är. Där i vagnen låg en alldeles perfekt färdig liten mini-människa. Alldeles bedårande söt och jag kan inte förstå att Moa vägde ca 800 gram mindre när vi fick ta med henne hem! För den lilla lilla perfekta tjejen i vagnen var ju jätteliten. 

Föräldrarna själva hade väntat sig en något större bäbis och hade således inga passande kläder inköpta. Jag letade fram några av Moas pyttekläder som jag inte haft hjärta att göra mig av med och det kändes bra att de kom till nytta ännu en gång. Jag bad dock att få tillbaka dom när de använts färdigt för jag kan inte slita mig. Små byxor med tassar på som När Moa använde dom första gången kavlades upp ända till grenen. Bodyn hon fick på Pärs födelsedag som det står "the best present" på. PoP-setet hon kunde ha när vi låg inlagda den där veckan efter första bråckoperationen. Ja, ni förstår.

Vi pratade lite i största allmänhet och till slut kunde jag inte hålla mig från att fråga, dum som jag är. Vad hände efter snittet? Fick hon ha kvar bäbis? Nej, bäbis och pappa gick till ett annat rum medans mamma syddes. Inget nytt under solen där, det kände jag ju igen. Men sen då? När fick hon träffa bäbis igen då? Jo, men bäbis och pappa var med under hela tiden hon låg på uppvaket. Och jag kände tårarna bränna. Ett tag tänkte jag att jag klarar inte att stå kvar här, jag kan inte börja grina nu, Inte inför dom. Men jag lyckades tvinga undan dom. När de gått frågade Pär om jag blivit bäbis-sugen? Nej, jag blev ledsen. Sa jag och grät. 

Mamma och pappa till nyaste Haga-sessan, om ni läser detta hoppas jag ni förstår. Jag är så otroligt glad för er skull. Av så många olika anledningar. Men jag är även ledsen över det jag missat, till och med avundsjuk på er. Men det tar ju inte bort min glädje och lättnad över att allt gick bra för er. 

Själv är jag lite förvånad faktiskt över min reaktion. Trodde jag var färdig. Men det kom tillbaka, alla minnen av hur det var. Oron, rädslan, allt vi blev snuvade på. Herregud, tre dagar efter snittet åkte jag fortfarande rullstol för jag hade så ont. Ja, jag vet att jag var sjuk också. Men ändå. 

I vardagen som vi har nu med stora Goa Moa som snart blir 18 månader okorr. tänker vi ju inte på det så ofta längre. Men tydligen är det lätt att locka upp det till ytan igen. Undrar hur länge det kommer vara så? 

                                                      

                                                         Störst av allt är kärleken!