Kompisar från förr.

För ett år sedan var vi inne på vår sista "riktiga" vecka på neonatalen. Hela familjen bodde i ett rum tillsammans och Moas övervakning började trappas ner. Vi visste inte då att februari skulle bjuda på två återbesök på avdelningen utan fokus låg på att komma hem. Gå tillbaka i bloggen om du vill veta hur det var då.

I en sal tvärs över korridoren låg en liten liten pojke. Och om jag minns rätt var hans lite större, men fortfarande liten, syster där då också. Vår neo-resa började närma sig sitt slut och deras hade nyss börjat. Med facit i handen önskar jag att jag hade kunnat visa mer omtanke redan då. Men vi höll oss mest inne på vårt rum och satt känguru med Moa.
Den lille pojkens och hans systers mamma har jag skrivit om förr. Vi har blivit vänner. Från att ha varit klasskompisar på högstadiet och ingen kontakt efter det så har vi nu något gemensamt. Våra fina barn och vetskapen om att man inte vet något.

Den 19:e januari var vi till den lille pojkens systers grav. Vi tände ett ljus och gratulerade på födelsedagen. Vi stod där ett tag och kände in den lugna och vackra platsen. Vi gick därifrån med kalla händer och röda kinder. Och med känslan av att ängeln A firar med sin kompis och ballonger och tårta bland molnen.

Häromdagen var vi hem till den lille lille pojken från salen mittemot. Han är inte så liten längre och har precis fyllt ett år. Precis som Moa skulle tvillingarna fötts i Mars och jag kan inte sluta fascineras av hur lika han och Moa är. Fina E, lika lugn och nöjd som vår tjej. Söt som socker och fortsätter han så här måste jag nog paxa honom till Moa! E var väldigt nyfiken på Moa och ville känna på henne, på hennes hand och på hennes ansikte. Moa som inte är riktigt van med närgångna små herrar viftade bort hans händer. Men var precis lika nyfiken hon! Undrar om Moa hade varit mer "känn-vänlig" om hon haft storasyskon liksom E? Han är kanske mer van eftersom storebror W och han busar tillsammans?

I skrivande stund ligger pappan och snarkar bredvid mig, det är faktiskt trevligt med hans snarkningar nu. När han inte varit hemma på ett tag saknar jag de mest konstiga saker! Hoppas det blir mer jobb på hemmaplan nu för hans del. Det händer så mycket med Moa nu och det är tråkigt att han inte får vara med och se.
På min mage vilar ett Moa-huvud. Jag bara väntar på att hon ska vakna så jag kan byta hennes blöja...