Minsta motstånd.

Japp, ibland får man välja. Och vi valde minsta motstånd. Efter ytterligare en natt med en Moa som förtvivlat gör allt för att inte sova i sitt rum i sin säng, en mamma som försöker trösta och lugna och inte orkar kliva ur sängen på morgonen och till slut en pappa som gärna vill sova på natten men kliver upp på morgonen så fick det bli så.
Om hon nu genomgår en separationsfas som är så jobbig att hon inte ens vill somna ifrån oss, så känns det bättre för oss alla om vi ger henne det hon behöver; närhet. Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket närhet och nu känns det som att Moa klart och tydligt har visat att det är det hon vill ha. Klockan är nu halv två på natten och pappa är nere och ger henne mat, den biten slipper vi inte undan. Men förhoppningen är att när de kommer upp och hon får sova med oss så somnar hon. Ingen av oss mår bra av att streta åt olika håll flera timmar mitt i natten.

Tror det är mer saker som bråkar med lillefis nu oxå. Tand tre och fyra segar sig fram och det måste ju kännas i en liten mun. Sen har vi det här med att förflytta sig. Moa har inte gjort några framsteg på krypfronten än och nu börjar det ha inverkan på hennes humör. Humöret har verkligen bekänt färg de senaste två veckorna. På äkta trotsmanér kastar hon sig bakåt, om hon sitter i knä, och illvrålar om hon inte får som hon vill. Sitter hon själv kör hon style fällkniv och illvrålar.
Man kan inte låta bli att le lite när hon får sina utbrott men vi gör det i smyg.