För ett år sedan...

Hade vi nyss blivit föräldrar. 10:04 kom hon, röd kladdig och tyst. När jag hörde första skriket från upplivningsbordet i rummet bredvid grät jag. Före det hade tårarna mest runnit men då, när den lilla lilla flickan som var vår dotter skrek för första gången, då grät jag. Timmarna som följde på uppvaket var hemska. En del av mig ville fnissa ohämmat av lycka för att jag fått barn och en annan del av mig fattade inget, var livrädd, kände mig tom och ensam. Pär kom till mig två gånger under de timmarna. Han visade ett foto och rapporterade om läget. Till slut fick jag åka säng ner till Moa som låg i sin kuvös på 95f.

Jag trodde inte mina öron när de frågade om jag ville hålla henne. Och med hjälp av 2 sköterskor, en som lyfte och en som flyttade med alla slangar och sladdar, fick jag ha min älskade dotter på bröstet. Jag vågade knappt röra mig för att jag var så rädd att göra henne illa. Allt kändes så overkligt. Det var den 9 december 2011 och jag blev aldrig densamma igen.

Idag har våra familjer varit här och firat henne med oss. Den enda som saknades var hennes farfar så honom får vi bjuda på tårta vid ett annat tillfälle. Krya på dig.

Tankarna och känslorna har svallat idag, speciellt när jag tänker på den lille pojke som idag blev en ängel. Vi ska vara rädda om varandra och ta vara på livet. Kram på er därute.

På bilden ser ni presenten till Moa från mig och Pär.