Eftertankens tid.

Man blir lätt nostalgisk på högtider. Julen är inget undantag och jag är absolut inget undantag. Detta inlägg har dröjt eftersom jag inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig, hur jag ska skriva så att ni förstår. Eller så att jag förstår när jag blivit nostalgisk nästa jul och läser detta inlägg på nytt.

Jag har tänkt mycket på förra julen. Då låg Moa på sjukhus, fortfarande på iva-sal så vi kunde inte bo med henne. Jag åkte till sjukhuset och lånade mitt barn på dagarna och sov hemma på nätterna. Vi bor visserligen bara 5 minuters bilresa från sjukhuset och om jag/vi bott på sjukhuset hade vi inte kunnat sova med henne. Men det gnager i mig. En liten Moa i en stor säng. Ensam. På jul. Och alla dagar före och efter för den delen men på jul. Det svider i min själ som om någon skurit ett litet snitt och sen står och droppar citron i såret, -här har du, rätt åt dig!

Jag förstår, min hjärna förstår, att Moa inte var mogen nog i hjärnan då för att förstå. Jul var inget hon brydde sig om då och det var knappt att hon fattade det i år heller. Men mitt hjärta känner inte det hjärnan förstår och det gör mig ledsen och tankfull. Idag skulle det inte falla mig in att lämna henne ensam på sjukhus. Allra minst en hel natt. Jag funderar över när vändningen kom och det var nog när hon kunde flytta in på samvårdsrum och bo med oss. Då var hon inte längre en bäbis till låns och vid det laget hade jag absolut förstått att hon skulle med hem.

Bilden ovan är en av mina favoritbilder. Det lyser stolthet och glädje om mig, utan oro och ångest. Det dröjde ca två veckor till innan hon fick följa med hem men bilden och tillfället bär jag alltid med mig.

Det är kanske inte konstigt att tankar dyker upp nu, att det dåliga samvetet gör sig påmint. Vi har varit hemma ett bra tag och haft det lugnt och skönt utan incidenter. Så kom födelsedagen, julen och en förkylning. Moa har feber idag och har haft det i tre dagar nu. Hon är liten och ynklig och ledsen. Tänk om hon var så ledsen förra julen men hade inte kraften att visa det. Usch, hemska tanke.

För att förklara hur jag känner ska jag blanda två kloka citat, det ena är från en kvinna som just förlorat sin andra tvilling och förklarar att hon "inte är sorg, hon känner sorg men det är inte det hon är". och att träffa andra vill hon göra för att hon vill känna glädjen inte att de ska känna sorgen. Nu är det väldigt viktigt att ni inte läser det som att jag jämställer min sorg med hennes sorg. Men det var så fina och tänkvärda ord att de förtjänar att delas.
Det andra citatet är sagt av en 4-årig flicka som tröstas av sin mamma men förklarar att "hon är inte ledsen färdigt än".

Det är ju så, att jag alltid kommer att känna sorg, nånstans, över att det blev som det blev. Men det är inte den känslan jag är.