Dagarna innan Moa kom kändes allt så overkligt där vi låg, P och jag. Moa i magen och vi hade svårt att föreställa oss hur det skulle vara när hon inte var där längre. I magen där hon hörde hemma. Kvällen innan snittet minns jag att jag tänkte; så här blir det aldrig igen. Vad som än händer så kommer P och jag komma ut på andra sidan förändrade. Det klart att vi hoppades på att det skulle bli en positiv förändring men säkra kunde vi inte vara. Vi kunde inte ens föreställa oss hur vi trodde att det skulle bli, de referensramarna hade vi inte då.
Alla som gått, eller går, igenom ett trauma förstår vad jag menar. För det är ett trauma att få barn för tidigt oavsett om barnet är friskt eller sjukt. Posttraumatisk stress är det många prematurföräldrar som drabbas av. Och jag tror jag fått en liten släng av den sleven jag också. Om något händer som jag kan relatera till så kastas jag tillbaka i tiden. Tårarna rinner över och klumpen i bröstet växer. Även om det inte är min sorg just där och då.
Dagen då Moa kom ut till oss kändes det ännu mer overkligt. Vad gjorde vi där? Det klassiska; det händer inte mig. Fast det gjorde det ju. Och jag lovar er att jag inte är ensam om att ha känt så, att ibland fortfarande känna så. Och jag lovar dig som läser att du inte är ensam om att känna så. Visst läker tiden alla sår, men ärret kommer alltid finnas där. Irritera och skava, kanske gå upp och blöda lite till och med innan det läker på nytt. Ärret gör mig till den jag är idag och kommer att finnas på mig, i mig så länge jag lever. Jag både hoppas och tror att det kommer att blekna och skava mindre och mindre men försvinna? Nej, inte alls.
Vi hade tur, jag är så medveten om att vi hade tur.
Jag tycker det är så häftigt att du gång på gång sätter ord på, vad jag tycker är MINA känslor!
SvaraRaderaDu skriver lika bra som du syr!;) kram
Josefine
Tack!
RaderaVi har ju gått igenom samma sak, delar samma upplevelse fast ändå inte. Vore konstigt om du inte kände igen dig i mina känslor. Vi är inte ensamma.
Kram
klart man känner igen sig, och vet du vad vi har samma filt, fast våran köpten när Enya var en vecka gammal... visst gör det fortfarande lite ont även om det är så häftigt att se sitt stora barn.
SvaraRaderaEn av Moas många många filtar! :) det här var dock den första jag köpte till henne.
RaderaUndrar vad vi tänker nästa år vid den här tiden?
Känner också igen mig. Mina tankar går såhär numera dagarna i ända: Allt har gått så bra med Elsa trots hennes tidiga ankomst och nu börjar jag tänka att någonting kommer att hända för kan och får man vara så lyckligt lottad?! Har i flera år haft ångestproblematik och har lyckats hålla det i schack men känner att den alltmer smyger sig på iom denna oron.
SvaraRaderaOch svaret är ju JA! Man kan faktiskt vara så lyckligt lottad. Man får må bra och man har rätten att få känna sig trygg i det. Vägen dit ser dock olika ut för oss alla. Vi har inte samma bagage eller samma omgivning.
RaderaMen vi har samma rätt att få hjälp att komma dit. Kram på dig!
Jättefint skrivet! Som de andra skriver så känner man igen sig. Känner att man vill svara både ja och nej på att vara Drew Barrymore. Vill man missa den här upplevelsen fast den varit jobbig?
SvaraRaderaEn väldigt intressant fråga som jag brottas med emellanåt.
RaderaJag kan avundas mina vänner som fött fullgågna barn. De har aldrig behövt varit med på otäcka undersökningar, de fick bäbis på bröstet etc etc.
Men jag har samtidigt så svårt att föreställa mig hur det skulle ha varit, om det inte blivit som det blev. Vem hade jag varit då? Hade Moa varit Moa?