Bildbevis.

Med ganska stor hjälp av tvn lyckades jag äntligen ta en bild av Moas lilla bissing. Eller bissingar som det visade sig. Vi har misstänkt att det varit två men bara skymtat en när hon garvat. För den lilla fröken vaktar sin mun som draken vaktar prinsessan. Vi har knappt fått dragit upp dragkedjan på pyjamasen de senaste dagarna.
Men där var dom alltså, i all sin prakt. Den ena nyss uppkommen och den andra lite längre på väg. Det syns dåligt på bilden men med lite god vilja kan man se dom. Undrar hur hon kommer att se ut med tänder? Det där riktigt bäbisrunda kommer att försvinna när tänderna gör ansiktet mer ja, ansiktsformat.

Moa börjar ha mer och mer roliga ljud för sig. Förutom klickandet med tungan, ungefär som om hon härmar hästhovar, så har hon börjat ned nåt annat skumt ljud. Svårt att beskriva hur det låter men hon är mäkta stolt och övar jämt. Stavelsejollrandet går trögt men jag tror hon är för upptagen med de andra ljuden.

Glömde... Moa sover fortfarande i sitt rum i sin spjälsäng! Hela natten fram till ca sex. Då vaknar hon till och jag hämtar in henne till vår säng. Kanske inte så mycket för att Moa vill utan för att jag vill. Hon brukar kunna sova lite oroligt på morgonkvisten och då är det enklare att ha henne nära. Och så tycker jag att det är oförskämt mysigt att få ligga bredvid med fjunigt babyhår som killar i näsan och en liten kropp som makar sig närmre och närmre.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det är lite jobbigt att hon inte sover inne hos oss. Innan flytten behövde jag inte ens öppna ögonen för att kunna konstatera att hon andades. Nu måste jag gå in i ett annat rum. Och det gör jag, två gånger innan jag kan somna. Det klart att det är bra att hon sover i sitt rum och framför allt bra att hon sover i en större och djupare säng. Men det känns lite som när hon bodde på sjukhuset och vi sov hemma. Framsteg för Moan och backflash för mamman. Igen.