Annas två teser.

Den nionde blev Moa tio månader. Det firade vi med ett besök på Bvc. Lillefis hade inte växt en enda millimeter men gått upp nästan ett halvt kilo. Vågen stannade på 8860 gram. Hon följer fortfarande sin kurva fint så att hon inte växt på längden denna gång var ingen anledning till oro. Tyckte Bvc-tanten. Hmm, vi vet alla vad man gör när nån säger åt en att inte oroa sig. Man oroar sig. Men efter tio månader som mamma är det två saker jag lärt mig.

1. Oron är konstant - det är bara anledningarna som varierar.

2. Man ska inte tro att man vet nåt - när du tror att du listat ut hur ditt barn fungerar så ändras mönstret. Ofelbart.

För ca en månad sen började Moa vakna på nätterna. Vi som varit vana sen länge att sova fick ställa om oss blixtsnabbt. Jag hade oftast inte lagt mig när hon vaknade och att då sitta med vaken bäbis till tre-tiden roade mig inte. Precis lagomt till att vi vant oss med det nya, slår hon till och sover hela natten igen. Så imorse, dvs torsdag morgon, kände jag mig ganska utvilad. Vi får se hur denna natt blir. I skrivande stund är klockan ett och hon sover fortfarande. Men kom ihåg, du ska inte tro att du vet något!

Har införskaffat lite barnsäkringsprodukter också, det börjar bli dags. Hon kryper inte än men det är väl bara en tidsfråga. Om hon inte skräller och hoppar förbi krypstadiet vill säga... Hon tränar i alla fall klåfingrarna redan.