För ett år sedan...

... Hade vi varit på Gävles neo några dagar och jag hade just lidit mig igenom en rent ut sagt vidrig helg! Omställningen från toppmoderna, välbekanta och tryggheten på Akademiska till en avdelning där de slåss för varje krona, där avdelningschefen varierar vecka till vecka ibland och där vi inte kände någon. De kände heller inte oss och att byta sjukhus var jättejobbigt. Men så var det. När måndagen kom var jag helt slutkörd psykiskt, och då kom hon. Sjuksköterskan med den lågmälda rösten, ömma handlaget och hennes empati blev nog min räddning. Jag var så lättad över att det fanns "Uppsala-personal" även i Gävle. Ett år senare, med facit i handen, inser jag vilken extrem otur jag hade den där första helgen. Den sammansättningen av personal jobbade aldrig igen. Men tänk om hon, räddningen, och hennes likar hade jobbat under våra första dygn i Gävle. Vad annorlunda intryck jag hade fått då. Tyvärr tar det ett tag att sudda bort ett första intryck men med tiden upptäckte jag såklart fler sköterskor med samma förhållningssätt som den mjuka.
Ja, jag vet att jag var extremt sårbar då och säkert tog illa vid mig av sånt som inte skulle röra mig i ryggen idag. Men det spelar ingen roll tycker jag, för det är sårbara föräldrar de jobbar med dagligen. Punkt.

Om ca 8 timmar är vi hos sjukgymnasten och det ska bli väldigt intressant att höra vad hon säger. Moa har ju börjat gunga på alla fyra och visar tydligt att hon vill iväg. På bara två dagar kom den förändringen. Hur nån kan tycka det är tråkigt att vara hemma med barn övergår mitt förstånd. Det händer ju grejer hela tiden...

På bilden ser ni en kvällsvaken Moa och en "ny" mamma. Nygammal är kanske ett bättre ord. Trivs i mina glasögon gör jag hur som helst.