Sömn + mat = tillväxt.

Så sägs det i alla fall. Hittills har vi inte märkt av Moas tillväxtperioder alls. Utvecklingsfaserna, när det händer saker i hjärnan, har vi däremot kunnat identifiera ganska lätt. Men nu måste Lillefis befinna sig i en tillväxtperiod. Igår och i förrgår märkte jag att hon var lite tröttare än vanligt och idag har hon sovit nästan hela dagen. Imorse sov hon ända till 10 och det som i vanliga fall har varit powernaps på en kvart eller halvtimme har varit sovstunder på 3-4 timmar. Tack och lov så äter, kissar och bajsar hon som vanligt och det var därför jag började misstänka tillväxtperiod. På sin vakentid har hon varit sitt vanliga glada jag och charmade som vanligt mormor när hon hälsade på.

Av förklarliga skäl finns det inte så mycket att berätta. Jag hann med att bada henne efter lunchen och för andra gången tror jag att Moa tyckte det var riktigt skönt. Det kom ingen tår och inget grin den här gången heller. Trots att pappa inte var med...

I en grupp jag hänger i Facebook uppstod en diskussion om det här med att jämföra barn. Det klart man inte ska jämföra barn men för det första är det väldigt svårt att låta bli och för det andra vill jag gärna hålla kolla på vad Moa bör kunna och när hon bör kunna det. Om det skulle visa sig att nåt är galet vill jag kunna fånga upp henne i tid, ge henne de bästa förutsättningarna hon kan få. Som alla föräldrar vill för sitt barn. Men jag är väl medveten om att det finns ett ganska stort spann på vad som är "normalt" och målar inte fan på väggen.

Jag kommer ihåg en krönika som Anna-Lena Brundin skrev för en herrans massa år sedan. Hon berättade om sin farmor som hävdade att det inte finns några problem. Om ett problem har en lösning så är det inget problem, har det inte en lösning är det heller inget problem. Då är det ett faktum. Tänkvärt tycker jag.