En del saker i ryggsäcken visar sig även på kroppen. Till exempel mitt ärr efter kejsarsnittet. Det kommer alltid att vara en del av den jag är även när minnet bleknat. Eller ärret på min haka som jag fick när jag cyklade in i en bil i sex-årsåldern. Mamma var så arg över att pappa hade bilen och vi var tvungen att vänta på honom innan vi kunde ta oss till akuten. Kroppsliga markörer som hjälper oss att komma ihåg vårt förflutna.
Sen finns det markörer som vi frivilligt sätter på våra kroppar. Tatueringar. Jag har några stycken och vill såklart väldigt gärna ha en Moa-tatuering. Frågan är bara vad och var? Bara hennes namn känns lite.... lamt. Datumet? Nja. Jag vill hitta något som berättar eller i alla fall hintar om min dotters dramatiska entré.
Under tiden jag funderar på det har jag bestämt mig för att göra klart en tatuering som jag påbörjade för över tio år sedan. Efter den första sittningen började jag jobba säsong i fjällen, sen hade jag inte råd, sen glömdes det bort och så flyttade jag till hus och då fanns det absolut inte pengar över till kroppskonst. Ni kan tänka er tatuerarens förvåning när jag dök upp och ville boka en tid! Och imorgon är det dags, äntligen.
Kl 16:00 är det dags så Moa får följa med till en början, pappa hämtar efter jobbet.
Tatueringen är från början en cover-up. ittar man noga så ser man en Ankh uppe vid axeln. Imorgon ska den äntligen göras klar, mer färg åt folket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar