Hårets återkomst.

När jag var i tonåren avskydde jag mitt hår. Bångstyrigt, krusigt och låg aldrig som jag ville. "Alla andra" kunde ha fina spegelblanka pager, lugg och annat fräsigt som kräver rakt hår. Vet inte hur många gånger jag frågade mamma om jag fick rakpermanenta mitt svall. Tack och lov sa hon nej. I 20-årsåldern insåg jag att det bara var att gilla läget och det började också komma ut riktigt bra hårprodukter för lockigt hår i handeln. Nu, vid 35 års ålder, älskar jag mitt hår. Det är lagom lockigt, korkskruvar i nacken och ge mig tre hårklämmor så kan jag sätta upp håret i en frisyr värdig ett bröllop.

När jag blev plussade var håret en av de första sakerna jag tänkte på (och sa). -Får jag en skallig unge kommer jag börja gråta. Oddsen för det tyckte jag var extremt låga eftersom Pär också har en kalufs som en monchichi. Och när hon kom, min lilla Moa, hade hon hår. Inte mycket men tillräckligt. Sakta men säkert försvann det och helt ärligt var det inte prio ett under sjukhustiden. Sen har det lite fallit i glömska, tills för några dagar sedan. Då började nämligen håret uppe på huvudet komma tillbaka. På tre-fyra dagar har det kommit såpass att jag kan dra näsan igenom det. Mysigt. Undrar när jag kan köpa hårspännen?

Här är tre bilder på den blivande krulltotten. (Om jag får som jag vill.)
Ser ni fjunen?