Gråtmild.

Idag har det varit fullt upp hela dagen, besök på förmiddagen av två kollegor med tillhörande bäbisar och på eftermiddagen av en vän jag inte sett på länge. Moa fick fina presenter och zebrasnutten hon fick var såklart väldigt god. Kläder fick hon också och jag blir så frustrerad ibland över att man ska tvätta innan användning, jag vill ju använda på en gång! Efter besöken åkte vi till affären och handlade till tårtan (ojdå, råkade visst köpa en sjömansklänning till Moa också!) När pappa kom hem ville han umgås med Moa så jag passade på att gå ut och dona i trädgården. Skönt väder att "jobba" i.

Men så fort jag stannat upp, andats lite, tittat på Moa, snabbläst nån blogg har tårarna legat där och lurat. Jag är inte ledsen tror jag. Jag är bara rörd, och så oerhört tacksam. Och förundrad över livet. Moa kunde lika gärna ha fötts den åttonde istället för den nionde. Såklart är det därför känslorna svallar. När jag började blogga var det en tjej som började kommentera min blogg, en prematurmamma. Josefine. Hennes son (om jag minns rätt) var kring halvåret då och jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Nu är vi där. Det gick bra. Josefine läser fortfarande och kommenterar och jag blir lika glad varje gång. Jag vill säga Tack till dig, Josefine, din omtanke om oss där i början betyder mer och mer för mig trots att vi inte känner varandra. Jag kände mig så oerhört ensam då och att någon delade mina tankar och hade varit igenom samma saker och dessutom tog sig tid att skriva till mig gjorde att min ensamhet luckrades upp.

Och just därför kommer jag fortsätta blogga. 
Tänk om någon hittar min blogg, någon som känner precis som jag gjorde då.

Idag blir det en gammal bild. Av de ca 1000 kort jag tagit sen Moa kom är det några jag känner lite extra för och det här är ett av dom. Här är första gången jag inte ler ett påklistrat leende på sjukan, här börjar jag förstå att Moa kommer att överleva och följa med oss hem till slut. Moa är drygt en månad.