För ett år sedan..

För ett år sedan hade vi precis plussat. Jag gick omkring i ett litet rus och ville skrika ut till världen att vi väntade barn. En liten knodd. En kotte. En mini-me. Det var pirrigt och oerhört svårt att hålla tyst. För man är ju försiktig i början, det är så mycket som kan hända. Jag hade läst i alla möjliga böcker och tidningar att de första 12 veckorna kan det gå hursomhelst. De två första veckorna efter plusset gick jag nästan och väntade på en blödning, för så här fort kan det väl inte gå? Sån här tur kan vi väl inte ha? Men när två veckor gått och inget hänt började jag slappna av. Kan hända att jag berättade för någon, kan hända att vi berättade för någon på midsommarafton. Kändes oundvikligt med tanke på att vi hade midsommarfest hemma hos oss. Och jag drack ju inget...

När de första tolv veckorna gått andades vi ut på riktigt, faran var över. Men för säkerhets skull bestämde vi oss för att vänta med att berätta för "hela världen" tills vi varit på RutinUltraLjud, RUL, i vecka 19. Självklart kunde vi inte hålla oss så länge och nånstans i vecka 15 avslöjade vi vår hemlighet. I vecka 19 var vi på RUL men fick komma tillbaka då bäbis inte var samarbetsvillig nog så att barnsmorskan kunde mäta. Men att det var en frisk bäbis därinne kunde hon se. Veckan efter gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre. Vi fick reda på Beräknad Födelse, 1a mars och att det var en flicka. Hon fick arbetsnamnet Diesel-Doris och jag tyckte det var roligt att hon kanske skulle komma på min morfars födelsedag och en vecka före min. Tänkte att jag antagligen skulle gå över tiden och kanske skulle jag föda när jag fyllde år!

Veckorna rullade på, jag hade foglossning och jätteont i bäckenet, svårt att gå. När jag var i vecka 23 åkte vi till i Egypten en vecka. Vi ville passa på innan vi blev tre. När vi kom hem var det dags att lyssna på hjärtljuden för första gången. Jag kommer ihåg att jag blev besviken. Visst det var underbart att höra knodden men så livsomvälvande som en del beskriver det som var det inte. Jag läste i gravidtidningar att om en bäbis föds i vecka 28 har den stora chanser att överleva och det blev mitt nästa mål. Men jag sa inget. Varför skulle jag göra det? Jag skulle ju föda barn i mars.  Kan inte låta bli att undra om kroppen kände på sig att det var något på gång, nåt tok? För första helgen i december när jag var i vecka 27+ började jag må riktigt dåligt. Vad som hände sedan kan ni läsa om här.

För ett år sedan hade vi precis plussat. Jag går fortfarande omkring i ett litet rus och vill skrika ut till världen att jag har en fantastisk dotter. Det blev inte som vi trodde och vägen hit har varit lång och rent ut sagt skitjobbig, men resultatet är detsamma. Vi är föräldrar. Till Diesel-Doris aka Moa.