Stress

Ibland känns det som om jag ska gå under av stress. Jag har en förmåga att ta på mig för mycket, har svårt att säga nej. Det i kombination med skola och familj är en dålig idé. Så nu försöker jag säga nej ibland. Sänka kraven på mig själv helt enkelt. Det måste få vara okej att bara sitta i soffan en kväll utan att förgås av dåligt samvete. "Jag borde..." "Jag kanske ska..." är tankar jag försöker att inte tänka. 

Och med det sagt måste jag ju få berätta nåt jag är stolt över! I lördags skrev jag högskoleprovet och jag gjorde det faktiskt ganska så bra. På den verbala delen, den som innefattar svenska och engelska prickade jag nästan in alla rätt på! Helt galet. Och tur var väl det eftersom jag bara hade hälften rätt på matematikdelen. Tyvärr var det en del begrepp som jag inte visste vad det var så i skrivande stund kunde jag inte ens försöka mig på att räkna ut det. Men om jag utgår ifrån de norminella poängen från de tre föregående proven så hamnar jag på 1,4 - 1,5 och det är ju inte fy skam! I vår ska jag nog skriva igen och plugga lite mer matte innan dess. Jag bör kunna förbättra mitt resultat ganska enkelt. 

För att komma in på socionomprogrammet på Gävle Högskola höstterminen -13 krävdes 1,2 och på Dalarnas Högskola 0,7 så jag har ju bra marginal som det är. Skönt! 

Moa mår fint, hon blir större och större. Hon pratar fortfarande inte men är en jäkel på att härma djur. Jag tror dock att hon tycker det är jobbigt att inte kunna kommunicera med omgivningen. Ibland får hon såna utbrott att jag blir orolig. Hon gråter, skriker, vill inte vara i famnen, inte vara på golvet, hon försöker skalla det som är i närheten oavsett om det är min näsa, golvet eller en dörrpost, och så biter hon. Det går inte att få kontakt med henne alls under de "episoderna". Det oroar mig. Det klart att hon får vara arg, men hon gör ju faktiskt illa sig själv och oss. 

Men oftast är hon våran gladfis! Här provar hon sin nya vinterjacka. På bilden här under har jag äntligen fått sätta upp hennes hår. I och för sig fick snodden bara sitta i en kvart men det är ett framsteg i alla fall. Hon börjar få så långt hår att det vore bra att kunna få det ur vägen ibland. 

Förklaring.

En förklaring till att jag inte hinner med att blogga så mycket nu är denna blogg: http://prematurbarngavle.blogspot.se/. Mycket tid har lagts ner på att få igång denna insamling. Som jag redan skrivit, och ni kanske ledsnat på att läsa, så klappar mitt hjärta lite extra för de familjer som ligger inne på Gävles Neonatal tillsammans med sina bäbisar.

Skuld.

I onsdags blev jag uppringd av TV4 GävleDala. De hade läst reportaget och ville göra ett inslag. Jätteroligt såklart! De av er som känner mig vet att jag är väldigt långt bort från att vara en linslus. Men jag tackade såklart ja. Att få berätta om syprojektet och kanske få fler som vill engagera sig känns toppen, ett tillfälle för bra att säga nej till. Och att det dessutom innebär lite uppmärksamhet åt för tidigt födda barn är ju ingen nackdel. 

Varför är det bra med att uppmärksamma för tidigt födda barn? Jo, för synliggör vi prematurer och deras föräldrar kanske det ökar förståelsen för vilket trauma det är. Det kanske kan innebära en slant extra till spädbarnsfonden. Vem vet? 

Så i torsdags blev jag filmad medan jag satt och sydde och så gjordes det en kort intervju. Hoppas jag slipper ta fram skämskudden när det sänds. Tyvärr vet jag inte när det sänds. Reportern påpekade att det är ett tidlöst inslag, lika aktuellt nu som om en månad. Och tyvärr har han rätt. 

Har fått en del frågor kring varför jag gör detta. Varför sy till små pyttisar? Egentligen är det till föräldrarna jag syr. Jag vill få dem att må lite bättre, om så bara för stunden. Ibland är det i de små stunderna vi hämtar kraft, andas ut. 

Men det allra första som dyker upp i huvudet när jag får frågan är inte det jag skrev ovan, utan; jag är en människa med en skuld. Precis så enkelt är det. En skuld till Moa för den tuffa starten. En skuld till mig själv och P för förlusten av vår oskuld. En skuld till sjukvården i allmänhet och till neonatalen i synnerhet. En skuld till alla de prematurföräldrar som får kämpa så mycket å sina barns vägnar. En skuld till de som istället blev föräldrar till en ängel. Det är ett tungt ok att bära och kan jag lätta på det, bara lite, så är det gott nog.