Skuld.

I onsdags blev jag uppringd av TV4 GävleDala. De hade läst reportaget och ville göra ett inslag. Jätteroligt såklart! De av er som känner mig vet att jag är väldigt långt bort från att vara en linslus. Men jag tackade såklart ja. Att få berätta om syprojektet och kanske få fler som vill engagera sig känns toppen, ett tillfälle för bra att säga nej till. Och att det dessutom innebär lite uppmärksamhet åt för tidigt födda barn är ju ingen nackdel. 

Varför är det bra med att uppmärksamma för tidigt födda barn? Jo, för synliggör vi prematurer och deras föräldrar kanske det ökar förståelsen för vilket trauma det är. Det kanske kan innebära en slant extra till spädbarnsfonden. Vem vet? 

Så i torsdags blev jag filmad medan jag satt och sydde och så gjordes det en kort intervju. Hoppas jag slipper ta fram skämskudden när det sänds. Tyvärr vet jag inte när det sänds. Reportern påpekade att det är ett tidlöst inslag, lika aktuellt nu som om en månad. Och tyvärr har han rätt. 

Har fått en del frågor kring varför jag gör detta. Varför sy till små pyttisar? Egentligen är det till föräldrarna jag syr. Jag vill få dem att må lite bättre, om så bara för stunden. Ibland är det i de små stunderna vi hämtar kraft, andas ut. 

Men det allra första som dyker upp i huvudet när jag får frågan är inte det jag skrev ovan, utan; jag är en människa med en skuld. Precis så enkelt är det. En skuld till Moa för den tuffa starten. En skuld till mig själv och P för förlusten av vår oskuld. En skuld till sjukvården i allmänhet och till neonatalen i synnerhet. En skuld till alla de prematurföräldrar som får kämpa så mycket å sina barns vägnar. En skuld till de som istället blev föräldrar till en ängel. Det är ett tungt ok att bära och kan jag lätta på det, bara lite, så är det gott nog.