Nedräkning

Jag har nedräkning nu. Snart börjar jag jobba igen. Den första maj drar jag på mig kockkläderna för första gången på ett och ett halvt år. Den första maj ska jag vara från Moa i över 9 timmar. Tror det har hänt tre gånger max sen hon skrevs ut från neo. Vad konstigt det kommer att kännas, att kliva upp och åka iväg utan henne. Eller de gånger jag jobbar kväll och hon sover när jag kommer hem. Vad lite tid vi kommer att ha tillsammans. Är det så det är? Att ha barn och ett heltidsjobb? Eftersom jag även jobbar helger har jag alltid en ledig dag mitt i veckan och den dagen kommer nog uppskattas lite extra nu.

Jag kommer att sakna den här tiden. Det är en lyx att kunna vara hemma så länge med sitt barn. En lyx att få finnas där och se henne bli den lilla människa hon är. Och jag är tacksam över att jag fått och kunnat vara hemma så länge. Tanken när vi plussade var att jag skulle vara hemma ett år, från mars till mars. Det slutade med från december -11 till maj -12. Nu är det Pärs tur att få lyxa. Att få ta dagen som den kommer, se Moas framsteg först istället för sist. Och Moa får rå om sin pappa alldeles själv. Vi har hela tiden varit duktiga på att dela på ansvaret, dela på läggningar, matningar och allt men det är ofrånkomligt att jag som har varit hemma har bäst koll på vissa saker. Och ofrånkomligt att Moa är mammig mellan varven. Undrar hur det kommer att kännas när hon blir pappig? Jobbigt, alldeles säkert, men skönt också att hon har två föräldrar som älskar henne och som hon tyr sig till. Vi ska vara två som är oumbärliga vår dotters liv.

Moa har börjat gåträna med lite större målmedvetenhet nu. Nån enstaka gång får jag till och med hålla henne i händerna istället för under armarna. Hon har lärt sig att sätta sig ner själv och det har både för- och nackdelar. Förr stod hon och väntade medan jag klädde på mig ytterkläderna. Nu sätter hon sig och kryper endera iväg eller börjar ta av sig mössa och strumpor.
Vi har köpt hennes första skor så vi kan gå lite utomhus också om bara våren kommer igång på allvar. Hon börjar bli väldigt självsäker och ställer sig upp överallt, även på ställen där det är stört omöjligt för henne att hålla balansen såsom soffan eller sängen.
Och apropå sängen... Ja, hon sover fortfarande med oss. Vi reflekterar inte ens över det längre men tids nog får vi ta tag i det också. Det är trots allt lite mysigt!