Perspektiv.

Jag tänker mycket på det här med perspektiv. Eller referensramar eller ryggsäck, kalla det vad du vill. För mig har det samma innebörd. Det är svårt att tänka sig in i nån annans sits om man inte varit där själv. Man kan tänka sig hur det skulle vara men förstå, det kan man faktiskt inte. Hävdar jag. Det är lätt att trampa på tår när man inte vet, och man gör det inte av illvilja utan av okunskap. Och tänk vad bra ändå att vi inte alla går igenom hemska saker!

Det finns såklart en annan sida oxå. När man har varit med om nåt hemskt och pratar med någon som är med om nåt liknande, fast inte lika hemskt. Inte lika hemskt i mina ögon. Det är lätt gjort att förringa den andra personens upplevelse. Och då är man på fel spår. Jag har skrivit om detta förr, det är ett intressant ämne. Empati. Att kunna sätta sig in i hur en annan människa känner. Det kan man göra även fast man inte upplevt samma sak. Man kan föreställa sig hur den personen mår, vad upplevelsen gör med hennes/hans inre.

När jag hör om en bekant som blivit inlagd för misstänkt havandeskapsförgiftning i vecka 35 är min spontana tanke att det är ju ingen fara, de behöver inte oroa sig, bebisen är stor. Och det är nu jag skäms, biter mig i tungan, hejdar mig. Det spelar ingen roll vilken vecka man är i. Bebis kommer att komma innan den är fullgången och det FÅR man inte sopa under mattan. Jag får inte förringa deras upplevelse bara för att Moa kom sju veckor före vecka 35. Det är nu jag kan erbjuda min förståelse, uppmuntran och erfarenhet. Jag kan finnas där om de har frågor och jag kan gratulera dom till deras underverk när han/hon har fötts. Banne mig!

Vi ska vara tacksamma över att vi bor i Sverige. Världsledande på Neonatalvård. Det är stort. I vissa länder tillämpas inte känguruvård, bebisar får ligga länge i kuvös utan annan mänsklig beröring än blöjbyten och provtagningar. Man vet inte bättre. I vissa länder pumpas det friskt på med syrgas utan en tanke på ROP (förändringar i ögat). Man vet inte bättre. Jag kan räkna upp fler exempel men jag tror ni förstår. Vi vet att vi har det bra och att andra har det sämre. Det gäller mycket, inte bara Neo-vården. Men om någon sagt till mig, när Moa låg inne och jag mådde som en jagvetintevad, att jag skulle vara tacksam för de har det sämre i andra länder då vet jag inte vad jag gjort. Återigen; man lever i sin egen verklighet, sin egen smärta, glädje, sorg, lycka. Jag mår ju knappast bättre av att höra att det är sämre i andra länder? Motiverar det vården till att göra sitt bästa? Vilken konstig måttstock det blir. - Vi behöver inte göra vårt bästa eller sträva mot att överträffa oss själva för de har det sämre i andra länder?

Visst kan det vara bra att få kontakt med jorden. Ibland behöver man få svart på vitt att vi har det bra. Ja, det ÄR sämre i en del andra länder. Men ett budskap har en givare och en tagare och en förälder till ett barn som ligger på Neo, är ingen bra eller ens lämplig mottagare för det budskapet. Hävdar jag.