För två år sedan...

... Plussade vi med den mest fantastiska lilla människan jag nånsin mött. Jag kommer ihåg pirret medans vi väntade på svar, lyckan när resultatet kom. Vi stod och fnissade och kramades om vartannat i hallen. En liten liten ärta som vi innerligt hoppades ville bo kvar. Och det ville hon. För även om hon blev vräkt av min kropp i förtid, höll hon sig kvar alldeles precis lagom länge. Och jag blev aldrig densamma igen. Jag är så tacksam!

18 månader!

När inlägget postas har det nog hunnit bli "igår", men den 9e juni blev vår lilla stora tjej hela 18 månader. Helt galet att jag hunnit vara mamma åt denna underbara lilla människa i ett och ett halvt år. Pratar vi korrigerad ålder så är hon 15 månader, 1 vecka och 2 dagar om jag räknar rätt. 

Helgen har dessvärre gått åt till att ta hand om en sjuk tjej. I fredags kändes hon lite varm så vi tempade. Då låg hon på 39,2 som under lördagen steg till 39,9 med Alvedon. Hon var väldigt tagen och det blev mycket gos i soffan. Något som både mamman och pappan tyckte var jättemysigt! Det blir liksom inte mycket av den varan nu för tiden. Och hon har aldrig varit åt det gosiga hållet heller. Men i lördags var det min eller Ps famn gällde och då passade vi såklart på. Jag upptäckte att det är en helt annan grej att ha ett sjukt barn motför en sjuk bäbis. Mer krävande men mycket mindre oro. Natten till söndagen sov hon rätt okej och vi vaknade inte förrän 10:30! Moas höga feber var som bortblåst och jag hoppas hon blir som jag. Jag har alltid, enligt min mor, sovit bort det sjuka och gör så än idag. Hon har inte riktigt varit sig själv och lite feber har hon nog haft men är helt klart på bättringsvägen. Skönt! Blev även lite fascinerad över hur dåligt mitt humör blev i takt med att febern steg. Trots att jag inte oroade mig så är det aldrig roligt när hjärtat inte mår bra. 

Läste en tänkvärd grej på Instagram häromdagen som en av de kloka marsmammorna skrivit. Ni kanske känner igen det? 

Att få barn är som att bestämma sig för att resten av livet ha sitt hjärta på utsidan.

 

Kärlek, förskola och vänskap.

Jag blir fortfarande totalt knockad av kärleken till mitt barn. Kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att kärleken skulle fortsätta växa. Men det gör den. Varje dag. För varje ny grej hon lär sig, för var gång jag får en puss eller känner små armar runt min hals tror jag för en sekund att hjärtat ska sprängas. Det låter så klyschigt men det är så, precis så, det känns. 

Vår tjej har blivit stor. Inte förrän den 12e får vi veta exakt hur lång och hur "tung" hon är men vi märker att i alla fall längden har stuckit iväg. Om jag ska våga mig på en gissning så säger jag 10,4 kg och 83 cm lång. 

Apropå stor tjej så har vi varit på Moas blivande förskola och hälsat på. Både pappa P och jag fick ett gott intryck och jag tror Moa tyckte det var spännande med alla barnen som sprang omkring. Förskolläraren som visade oss runt fick också mvg. Efter fem minuter sträckte Moa armarna mot henne och sen behövde inte jag eller P bära nåt mer. Om inget drastiskt inträffar kommer inskolningen gå som en dans! Förskolan använder sig av den så kallade tre-dagarsvarianten men pedagogen var noga med att påpeka att det är högst individuellt hur lång tid det tar. Är barnet inte redo efter tre dagar så kör man tills det är det. Kändes jättebra att höra. Jag berättade även att Moa är för tidigt född och att hon kanske inte följer den "normala" utvecklingskurvan. Jag känner att jag vill att dom ska veta det så att de inte börjar ropa efter åtgärder när det bara är tid hon behöver. 

Jag har nu 19 arbetsdagar kvar att jobba. Två helger till att klara av. Sen går jag hem igen. Och oj! Vad jag ska njuta då. Nu när jag jobbar hinner jag ingenting. Vi har inte träffat nån av mina vänner eller Moas småkompisar sen jag gick tillbaka till jobbet. Men på tisdag är det äntligen dags att träffa mamma Linda och hennes Erik. Härliga söta Erik! Ska bli så kul att se om de känner igen varandra. De borde de göra va? Och kul att se om de leker annorlunda nu jämfört med för en månad sen,