Kärlek, förskola och vänskap.

Jag blir fortfarande totalt knockad av kärleken till mitt barn. Kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att kärleken skulle fortsätta växa. Men det gör den. Varje dag. För varje ny grej hon lär sig, för var gång jag får en puss eller känner små armar runt min hals tror jag för en sekund att hjärtat ska sprängas. Det låter så klyschigt men det är så, precis så, det känns. 

Vår tjej har blivit stor. Inte förrän den 12e får vi veta exakt hur lång och hur "tung" hon är men vi märker att i alla fall längden har stuckit iväg. Om jag ska våga mig på en gissning så säger jag 10,4 kg och 83 cm lång. 

Apropå stor tjej så har vi varit på Moas blivande förskola och hälsat på. Både pappa P och jag fick ett gott intryck och jag tror Moa tyckte det var spännande med alla barnen som sprang omkring. Förskolläraren som visade oss runt fick också mvg. Efter fem minuter sträckte Moa armarna mot henne och sen behövde inte jag eller P bära nåt mer. Om inget drastiskt inträffar kommer inskolningen gå som en dans! Förskolan använder sig av den så kallade tre-dagarsvarianten men pedagogen var noga med att påpeka att det är högst individuellt hur lång tid det tar. Är barnet inte redo efter tre dagar så kör man tills det är det. Kändes jättebra att höra. Jag berättade även att Moa är för tidigt född och att hon kanske inte följer den "normala" utvecklingskurvan. Jag känner att jag vill att dom ska veta det så att de inte börjar ropa efter åtgärder när det bara är tid hon behöver. 

Jag har nu 19 arbetsdagar kvar att jobba. Två helger till att klara av. Sen går jag hem igen. Och oj! Vad jag ska njuta då. Nu när jag jobbar hinner jag ingenting. Vi har inte träffat nån av mina vänner eller Moas småkompisar sen jag gick tillbaka till jobbet. Men på tisdag är det äntligen dags att träffa mamma Linda och hennes Erik. Härliga söta Erik! Ska bli så kul att se om de känner igen varandra. De borde de göra va? Och kul att se om de leker annorlunda nu jämfört med för en månad sen,