För två år sedan...

... Plussade vi med den mest fantastiska lilla människan jag nånsin mött. Jag kommer ihåg pirret medans vi väntade på svar, lyckan när resultatet kom. Vi stod och fnissade och kramades om vartannat i hallen. En liten liten ärta som vi innerligt hoppades ville bo kvar. Och det ville hon. För även om hon blev vräkt av min kropp i förtid, höll hon sig kvar alldeles precis lagom länge. Och jag blev aldrig densamma igen. Jag är så tacksam!