Long time no see.

Japp, det var längesen. Jag vet. Är det nån kvar som läser? Vet inte, men jag började ju skriva utan att ens publicera bloggen så det var väl inte hela världen om jag skriver för mig själv nu. 

När jag började blogga var jag i chock. Behövde en kanal att få ut allt genom. All ångest, oro, kärlek och glädje. Jag började blogga av synnerligen egoistiska skäl. Men efter en kort tid kände jag ett behov av att dela med mig av bloggen och av det jag, vi, gick igenom. Det är bland det bästa jag gjort! 

Om du som läser detta precis har fött prematurt, om du är rädd och känner dig ensam eller om du bara är nyfiken på vår resa.... Läs bloggen från början. 

Om du redan läst den och är nyfiken på hur det går för Moa, om hon går, hur hon ser ut nu eller om hon kan prata... Då får du hålla ut till imorgon. Imorgon skriver jag bara om Moa.