Lokalkändis?

Idag var jag och Moa med i en lokaltidning här i Gävle. Förra veckan blev jag intervjuad av en supertrevlig tjej som ville veta mer om Moa och om det syprojekt jag skrivit om tidigare. Vill du läsa kan du göra det via denna länk.

Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här.

I det "vanliga" livet så är allt fint. Moa knallar på och har börjat gilla att vi läser för henne. Som jag längtat efter det! Att få sitta med henne i knät, när som helst böja fram huvudet och sniffa henne i håret, känna hennes hand mot min arm, det är inget annat än en lisa för själen. Hon är fortfarande ledsen när jag lämnar henne på förskolan och det känns fortfarande lika jobbigt. Men det kanske är som så att hon behöver vara lite ledsen? Hon kanske vill sakna mig när jag går? Vem vet?

Den här fina bilden tog reportern på mig, Moa och Moas prematurdocka. Dockan beställde jag från http://www.pytteliten.net/sv/ för över ett år sedan. Jag tar inte fram den så ofta men är väldigt glad över att ha den. Vilket förhoppningsvis Moa också kommer att tycka så småningom.




Foto: Angelica Ränttilä.

Kan någon stoppa tiden?

För jag hinner inte med!

Min egen skola tar mycket tid, som sig bör. Men när man har två prov och två inlämningsuppgifter i tre olika ämnen under tre dagar kan man hålla sig för skratt. Men jag stortrivs med att plugga! Att få diskutera, lösa problem och verkligen tänka är så roligt. Jag känner att jag utvecklas varje dag och på så gott som varje lektion får jag en aha-upplevelse. Ibland stora, ibland små. Oftast ämnesrelaterade men ibland är det någon av mina kurskamrater som gör att jag får tänka till lite extra. 

Moa har varit hos sjukgymnasten igen, en prematurrelaterad kontroll. Hon ligger i fas med sin korrigerade ålder, som om hon vore född i mars. Och det är helt i sin ordning. Sjukgymnasten frågade även lite om talet och där konstaterade vi att hon släpar efter lite. Men vi bestämde oss för att avvakta eventuell vidare utredning. Hon kommer att bli kallad till Barnmottagningen för 2-årskontroll i december eller januari och vi får se då hur hon ligger till. I dagsläget är det inget som oroar mig. Det hinner hända mycket innan dess. Och nu har hon haft fullt upp med att gå. Var sak har sin tid. 

På förskolan går det bara bra om man bortser från att hon blir ledsen när man lämnar och när man hämtar. Så otroligt jobbigt att gå ifrån henne när hon gråter. Det spelar liksom ingen roll (jo, det klart det spelar roll.) att hon blir glad igen sen. Jag lämnar mitt gråtande barn med främmande människor och det känns inte bra. Det känns som om jag överger henne och jag kan inte låta bli att undra om det sätter spår hos henne? 

På torsdag kommer en reporter hem till oss från Mitt Gävle. De vill skriva om insamlingen jag är samordnare för. Så roligt, jag hoppas det kan ge ringar på vattnet. Läs mer här:

http://prematurbarngavle.blogg.se/

Om DU vill bidra till insamlingen till neonatalavdelningen 

på Gävle Sjukhus, kika runt på sidan eller kontakta

mig här. . 

Vab och skola.

Förra veckan på förskolan gick som en dans. Jag pussade, sa hej då och gick. Jag tror knappt hon registrerade att jag gick därifrån, så inne i leken var hon. Mycket skönt och en sak mindre att oroa sig för. Jag och pappa turades om med att hämta beroende på vem av oss som var närmast först. Jag stod och kikade lite på Moa innan jag gick in och har fått se en glad, social och intresserad tjej som lekte både med saker och kompisar.  Tills hon får syn på mig. Då kommer det lite snyft och nån tår men det är hastigt övergående. Det märks att det är fullt upp på dagarna nu, Moa är lite gnällig på eftermiddagarna. En ny upplevelse för hela familjen men det blir nog bättre när hon, och vi, vants vid det lite snabbare tempot. 

I söndags kändes hon varm och under natten kom febern. Jag brydde mig inte om att tempa för hon var såpass pigg att det var ointressant. På måndagen och tisdagen fick hon vara hemma med pappa. Hela dagen idag (tisdag) har hon varit sig själv och inte varit febervarm så imorgon tar vi nya tag. Hoppas det går bra att lämna trots att hon inte varit där på fyra dagar! 

I lördags var det cruising här i stan och vi bjöd E's storebror W på en sväng runt stan. Han gillar bilar. Och motorcyklar. Gissa om han tycker att Moa är lite cool? 

W ville dock inte vara med på bild, men E hoppade (nja) gladeligen in bakom ratten. 

Min skola har kört igång på allvar nu och alla nya begrepp snurrar i huvudet på mig. Jag läser bland annat naturkunskap och vi ägnar oss just nu åt ärftlighet, genteknik etc. Väldigt intressant måste jag säga och säkert lite intressantare nu när jag har barn. 

Man ångrar inte de barn man får, snarare de man inte får.