Idag ser det lite annorlunda ut. Många av er som läser vet vem jag är. Ni kanske inte inte känner mig personligen men tack vare de grupper jag är med i så har ni ett hum om vem jag är. Och givetvis vet släkt och vänner om bloggen nu. Jag vill ha det så, jag vill att ni som läser ska veta att det är jag som skriver. Ibland kanske ni får en aha-upplevelse till varför jag mådde så dåligt och en större förståelse för varför jag fortfarande, två år senare, blir (i era ögon orimligt) orolig för Moas utveckling.
Men på samma gång innebär detta att jag cencurerar mig själv ibland. Rädd att såra någon som läser. Vill inte göra någon ledsen.
Jag är som sagt med i några grupper på Facebook, varav en är för extremt för tidigt födda barn och den andra är för föräldrar till barn som är född senare än v 29. Jag känner mer och mer att jag inte hör hemma i nån av dom. Vi hamnar liksom mellan de båda grupperna. I gruppen med för tidigt födda vill jag inte känna mig "värst" när jag kommer dragandes med Moas födelsevecka och födelsevikt. Och i den för extremprematurer är det så många hjältar till barn som haft en mycket svårare resa än vad Moa hade. Jag vet att man inte ska jämföra. Men det gör man ju lite grann ändå. Eller hur?
När någon frågar mig hur vår resa var svarar jag; den var ganska smidig, gick ganska bra. Men gjorde den egentligen det. Gör det faktum att andra har haft fler operationer min upplevelse till något den inte var? Ja, jag tror det. För den var inte smidig. Hela första månaden trodde jag att Moa kunde dö vilken dag som helst. Så liten bäbis hade jag aldrig sett förr och nu var hon dessutom min dotter, vår dotter. Vårt första barn. Idag vet jag att barn hälften av Moas storlek överlever och klarar sig bra. Men då visste jag inget. Och operationerna var "bara" för bråck. Men det är fortfarande en sövning och ett kirurgiskt ingrepp. Vid första operationen var hon inte ens fullgången.
Hon hade även problem med andningen ett tag efter vi blivit hemskrivna. Mitt hjärta brister när jag tänker på att Moas pappa har fått göra hlr på sin dotter, vår dotter. I soffan i vårt vardagsrum. Sen kom ambulansen och tog med oss in. Än idag börjar i stort sett gråta när jag möter en ambulans med sirener. Kan inte låta bli att undra om det ligger en bäbis däri.
När jag censurerar mig själv, slätar över, säger att allt gick smidigt, då ljuger jag för mig själv. Jag förnekar min dotter att vara det mirakel hon faktiskt är. Prematurer är sköra, små och svaga men samtidigt så starka. Såna fighters.
Nu när Moa haft ögoninflammation och vi fått hålla fast henne för att kunna droppa medicin i vår panikslagna dotters ögon kommer allt tillbaka. När hon låg på sjukhuset kämpade hon ju inte emot, det var hon för svag för. Men jag var lika tvingande trots att jag inte ens höll i sprutan/nålen/sonden/tina-koppen. Alla prover och undersökningar jag inte kunde skydda henne från. Alla gånger hon skrek av smärta från sitt inklämda bråck. Vad blir det av det om jag hela tiden slätar över? Rädd att såra nån som haft eller har det värre. Hur mäter man lidande? På en skala?
Snart är det den 5e december. Då är det två år sedan jag blev inlagd. Förra året åkte jag upp till förlossningen med tårtor. Hade de inte tagit mig på allvar när jag ringde vet jag inte hur allt hade slutat. Jag är henne evigt tacksam, hon som svarade i telefonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar