Dagen före...

Imorgon fyller hjärtat två år. Två år, det känns helt galet. För två år sedan låg vi på Uppsala Akademiska Sjukhus BB-avdelning. Det var nära att hon haft sin födelsedag idag men tack vare förbättrade flöden i navelsträngen så fick hon bo kvar ytterligare ett dygn. 

Vi hade haft besök av en av neonatologerna från 95f som berättat om risker, vad som kunde hända, helt enkelt vad vi kunde förvänta oss. Helt ärligt så förstod jag ingenting av det. Jag hade ingenting att relatera till, kunde inte sätta in hans ord i ett sammanhang. Men jag är ändå glad över att den rutinen finns. Jag kände mig mycket väl omhändertagen och väl övervakad. 

Men den första känslan som infann sig när de informerade om att de ville snitta dagen efter var lättnad. Nu skulle jag slippa ansvaret att hålla henne vid liv, slippa känna efter hela tiden om jag kände henne röra på sig. 

Sen kom oron, fast en väldigt märklig oro. Vi fnissade av nervositet och fattade fortfarande inte att detta hände oss. Allt var så overkligt. Vi hade börjat längta hem, haha efter fyra dagar på sjukhus längtade vi hem! Vi funderade på om hon skulle se ut som en Moa. Om det var en Moa som kom till oss eller om det var nån helt annan. 

Idag har vi haft Födelsedagskalas, med stort F! Tack vare alla inblandade har Moa haft en fantastisk dag och det var en trött krigare som störtade i säng när sista gästen gått hem. Imorgon på hennes födelsedag tar vi det piano. Inget planerat alls utan bara en massa mys. Hoppas jag i alla fall. 

Om jag idag ser tillbaka på sjukhustiden önskar jag att jag inte behövt vara så rädd. Att jag inte känt sån skuld. Om det nu skulle hända igen skulle jag säkert vara rädd. Jag skulle säkert känna skuld igen. Men jag skulle känna en större tilltro till att mitt barn klarar det här! Känna en större trygghet i mig själv som både mamma och som neo-veteran. Jag vet ju idag att hur jobbigt det än är, hur rädd jag än är så går det för det mesta bra. Till slut får man åka hem som familj. 

Moa ligger bredvid mig nu, andas tungt, sover. Fnissar ibland till i sömnen så jag nästan tror hon vaknat. Hennes lilla mjuka lena mini-hand ligger på min arm och klämmer ibland till som för att känna efter om jag fortfarande ligger där. Ibland tar hon min hand och lägger den på sin mage. Jag undrar om hennes kropp minns alla timmar vi låg känguru? Jag undrar om hon förstår att vårt band är speciellt?