Att ta till vara...

På föräldraledigheten som är kvar, det gör jag nu! Njuter av att ta dagen som den kommer med Moa. Vi ser till att träffa vänner som det kommer att bli svårt att träffa när jag börjat jobba. I tisdags var vi upp till Alfta och träffade Enja och hennes mamma Maria. Marias blogg hittar du i mina länkade bloggar. Enja skulle också kommit i mars men tittade ut i januari redan.

Vi har även hunnit träffa Linda och hennes Erik, Erik har jag berättat om förr. Många gånger. Moa och Erik fortsätter att följas åt i utveckling och storlek och de är så söta tillsammans! Erik och hans familj bor i Gävle så dom kommer det att vara lätt att träffa sen också. Jag tänker ofta på Eriks syster Agnes och vill att det ska bli vår så vi kan åka till graven med fina vårblommor.

Moa fortsätter träna på att gå. Nu får vi hålla henne i händerna allt längre stunder och det tackar min rygg för. Blir lite jobbigt när man ska hålla under armarna. Och idag gick hon några steg med gåvagnen! Så roligt och hon såg så mallig ut att jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Det blir lite bitterljuvt på nåt vis. Min lilla lillefis börjar bli så stor.
Det märks på sömnen att det händer mycket i utvecklingen nu. Hon vaknar ofelbart en timme efter läggdags och är ledsen. Oftast är hon lätt att söva om men ibland är det stört omöjligt så då får hon följa med ner ett tag. En halvtimme nere brukar vara nog, sen är hon så trött att ögonen går i kors.

16 dagar kvar...

Nedräkning

Jag har nedräkning nu. Snart börjar jag jobba igen. Den första maj drar jag på mig kockkläderna för första gången på ett och ett halvt år. Den första maj ska jag vara från Moa i över 9 timmar. Tror det har hänt tre gånger max sen hon skrevs ut från neo. Vad konstigt det kommer att kännas, att kliva upp och åka iväg utan henne. Eller de gånger jag jobbar kväll och hon sover när jag kommer hem. Vad lite tid vi kommer att ha tillsammans. Är det så det är? Att ha barn och ett heltidsjobb? Eftersom jag även jobbar helger har jag alltid en ledig dag mitt i veckan och den dagen kommer nog uppskattas lite extra nu.

Jag kommer att sakna den här tiden. Det är en lyx att kunna vara hemma så länge med sitt barn. En lyx att få finnas där och se henne bli den lilla människa hon är. Och jag är tacksam över att jag fått och kunnat vara hemma så länge. Tanken när vi plussade var att jag skulle vara hemma ett år, från mars till mars. Det slutade med från december -11 till maj -12. Nu är det Pärs tur att få lyxa. Att få ta dagen som den kommer, se Moas framsteg först istället för sist. Och Moa får rå om sin pappa alldeles själv. Vi har hela tiden varit duktiga på att dela på ansvaret, dela på läggningar, matningar och allt men det är ofrånkomligt att jag som har varit hemma har bäst koll på vissa saker. Och ofrånkomligt att Moa är mammig mellan varven. Undrar hur det kommer att kännas när hon blir pappig? Jobbigt, alldeles säkert, men skönt också att hon har två föräldrar som älskar henne och som hon tyr sig till. Vi ska vara två som är oumbärliga vår dotters liv.

Moa har börjat gåträna med lite större målmedvetenhet nu. Nån enstaka gång får jag till och med hålla henne i händerna istället för under armarna. Hon har lärt sig att sätta sig ner själv och det har både för- och nackdelar. Förr stod hon och väntade medan jag klädde på mig ytterkläderna. Nu sätter hon sig och kryper endera iväg eller börjar ta av sig mössa och strumpor.
Vi har köpt hennes första skor så vi kan gå lite utomhus också om bara våren kommer igång på allvar. Hon börjar bli väldigt självsäker och ställer sig upp överallt, även på ställen där det är stört omöjligt för henne att hålla balansen såsom soffan eller sängen.
Och apropå sängen... Ja, hon sover fortfarande med oss. Vi reflekterar inte ens över det längre men tids nog får vi ta tag i det också. Det är trots allt lite mysigt!

Perspektiv.

Jag tänker mycket på det här med perspektiv. Eller referensramar eller ryggsäck, kalla det vad du vill. För mig har det samma innebörd. Det är svårt att tänka sig in i nån annans sits om man inte varit där själv. Man kan tänka sig hur det skulle vara men förstå, det kan man faktiskt inte. Hävdar jag. Det är lätt att trampa på tår när man inte vet, och man gör det inte av illvilja utan av okunskap. Och tänk vad bra ändå att vi inte alla går igenom hemska saker!

Det finns såklart en annan sida oxå. När man har varit med om nåt hemskt och pratar med någon som är med om nåt liknande, fast inte lika hemskt. Inte lika hemskt i mina ögon. Det är lätt gjort att förringa den andra personens upplevelse. Och då är man på fel spår. Jag har skrivit om detta förr, det är ett intressant ämne. Empati. Att kunna sätta sig in i hur en annan människa känner. Det kan man göra även fast man inte upplevt samma sak. Man kan föreställa sig hur den personen mår, vad upplevelsen gör med hennes/hans inre.

När jag hör om en bekant som blivit inlagd för misstänkt havandeskapsförgiftning i vecka 35 är min spontana tanke att det är ju ingen fara, de behöver inte oroa sig, bebisen är stor. Och det är nu jag skäms, biter mig i tungan, hejdar mig. Det spelar ingen roll vilken vecka man är i. Bebis kommer att komma innan den är fullgången och det FÅR man inte sopa under mattan. Jag får inte förringa deras upplevelse bara för att Moa kom sju veckor före vecka 35. Det är nu jag kan erbjuda min förståelse, uppmuntran och erfarenhet. Jag kan finnas där om de har frågor och jag kan gratulera dom till deras underverk när han/hon har fötts. Banne mig!

Vi ska vara tacksamma över att vi bor i Sverige. Världsledande på Neonatalvård. Det är stort. I vissa länder tillämpas inte känguruvård, bebisar får ligga länge i kuvös utan annan mänsklig beröring än blöjbyten och provtagningar. Man vet inte bättre. I vissa länder pumpas det friskt på med syrgas utan en tanke på ROP (förändringar i ögat). Man vet inte bättre. Jag kan räkna upp fler exempel men jag tror ni förstår. Vi vet att vi har det bra och att andra har det sämre. Det gäller mycket, inte bara Neo-vården. Men om någon sagt till mig, när Moa låg inne och jag mådde som en jagvetintevad, att jag skulle vara tacksam för de har det sämre i andra länder då vet jag inte vad jag gjort. Återigen; man lever i sin egen verklighet, sin egen smärta, glädje, sorg, lycka. Jag mår ju knappast bättre av att höra att det är sämre i andra länder? Motiverar det vården till att göra sitt bästa? Vilken konstig måttstock det blir. - Vi behöver inte göra vårt bästa eller sträva mot att överträffa oss själva för de har det sämre i andra länder?

Visst kan det vara bra att få kontakt med jorden. Ibland behöver man få svart på vitt att vi har det bra. Ja, det ÄR sämre i en del andra länder. Men ett budskap har en givare och en tagare och en förälder till ett barn som ligger på Neo, är ingen bra eller ens lämplig mottagare för det budskapet. Hävdar jag.