Med barn tillåts man inte att vara kvar i det förgångna för länge. Man jan liksom inte värja sig mot en bäbis som ler sitt tandlösa leende mot en eller en tre-åring som vill visa alla fina bilar i garaget eller sex-åringen som för 132a gången frågar - Varför då?
De drar tillbaka en i nuet och ser till att du kommer ihåg att leva idag och inte igår.
Nu har jag ju vare sig en tre-åring eller en sex-åring. Och som det har visat sig under dagen har jag ingen tandlös bäbis heller! Moas första tand har kommit upp. Som en liten taggig vass liten pryl skjuter den upp ur hennes i övrigt släta tandkött. Jag antar att den är vit men jag vet inte för hon vägrar visa den. Hon vaktar munnen frenetiskt och de få gånger vi fått känna har hon glömt bort sig. Nattens bajskalas har fått sin förklaring. Jag har aldrig sett så mycket bajs på så stor del av min lillefis nån gång. Det slutade med att jag slängde både pyjamas och skötbordsöverdrag i soporna!
Nu sitter hela familjen i soffan. Moa borde sova sen nästan tre timmar tillbaka men det gör ont att bli stor. Hon är ledsen och har svårt att komma till ro. Hon har lite feber också så vi har faktiskt givit henne en Alvedon. Ja, vi vet att man inte ska ge medicin för lättvindigt.
