En ros!

En ros till er bloggläsare!! Som trots dåliga uppdatering från min sida ändå hänger kvar och kikar in här varje dag. Jag blir så glad varje gång jag kollar statistiken och sen skäms jag lite. I över ett år har bloggen varit min ventil, min psykolog om du så vill. Och tänker man så är det ju ett väldigt gott tecken att jag inte bloggar lika aktivt längre. Vi mår bra. Moa mår bra och hela familjen mår bra.

Moa fortsätter vara sitt lugna coola jag. Jag begriper inte hur ett barn som inte kan kommunicera, inte kan bestämma över så mycket som trots allt handlar om henne själv, kan vara så himla glad? Och lugn. Hon kan sitta och pilla med sina leksaker själv på golvet i gott och väl en halvtimme utan problem. Något som är väldigt praktiskt när man lagar mat eller donar med nåt annat viktigt. Jag var så inställd på att få ett barn som var mer krävande. Speciellt eftersom vi blivit förvarnade om koncentrationsproblem på för tidigt födda.
 Oh nej, jag ropar inte hej än. Jag vet att det kan svänga väldigt fort och kommande trotsåldrar som säkert ger oss gråa hår men så här långt är hon cool.

På måndag är det dags för Akademiska. Ja, jag tänker på det. Men nej, jag tror inte det kommer att göra något. Snedheten på skallen är så liten i mina ögon. Men jag oroar mig för att jag ska ha fel.
Det har hänt förr...