Om några timmar...

Eller nästan ett halvt dygn är det dags. Då har Moa tid hos det kraniofaciala teamet på akademiska sjukhuset i Uppsala. Min hjärna säger oroa dig inte, det kommer att gå bra. Den säger att snedheten är marginell och att de inte kommer vilja göra något när det inte handlar om större skillnad än vad hon har. Mitt hjärta säger nåt annat. Jag menar, smaka på orden kraniofaciala teamet. Låter det trevligt? Känns det bra att säga det? Nej, trodde inte det heller. Mitt hjärta oroar sig över att de ska veta nåt som jag inte vet. Att det påverkar någon funktion som jag inte tänker på. Min hjärna säger att hon är en frisk flicka på drygt ett år och mitt hjärta säger att hon alltid kommer vara min bebis som jag vill skydda från allt ont.

Imorgon vet vi.

Och det här med utveckling. Hon började ju krypa för inte så länge sen och har nu i dagarna gjort små små försök att gå sidledes med vardagsrumsbordet som stöd! Det känns jätteroligt att det går framåt och jag har inte alls varit lika orolig för gången som jag var med krypet. Inte förrän på 18-månaderskontrollen står det med på check-listan. men det skulle vara så himla skönt om det lossnade snart. Det skulle vara skönt att inte förbereda sig på oro, om ni förstår hur jag menar? För det gör jag nu. Ja, jag kanske funderar för mycket ibland. Men det är svårt att låta bli när de flesta jämnåriga och några yngre redan går. Och det pekas och sägs ord till höger och vänster tycker jag. Något Moa inte är i närheten av att göra än.

Om fem år kommer nog alla dessa funderingar vara bortglömda. Alla barn utvecklas i sin egen takt och stöter barnet på problem så finns det hjälp att få. Om fem år kommer jag säkert be henne sitta still och vara tyst. Men det spelar ju inte så stor roll just nu, eller hur?