Bättre än bra.

I måndags var vi på förskolan igen. Det började väldigt bra med att Moa ivrigt kröp in till sina nya kompisar! Inte väntade hon på mig. Väl inne får hon som vanligt en puss och massa kramar från sötaste M. Tror nog Moa tycker det är mysigt trots att hon blir kramad kring halsen. Mmmm säger hon. 

De fortsatte i samma goda anda. Strax innan fruktstundens slut kryper Moa iväg till badrummet, återigen utan mig. Där kliver hon upp på den lilla pallen och tvättar händerna. Sedan följer hon med strömmen av barn ut i hallen. Jag sitter hela tiden kvar i fruktstundsrummet. Dumt att lägga sig i när hon så tydligt klarar sig själv. När jag smyger ut så ser jag ryggen på henne försvinna ut genom dörren, hon håller en pedagog i handen. Pedagogen berättar senare för mig att Moa hade givit henne en sko och ville ha hjälp att sätta på sig ytterkläderna. Och när det var gjort tog Moa henne i handen och drog mot dörren. Så medan Moa lekte satt jag i personalrummet och drack kaffe. I samråd med pedagogerna kom vi fram till att jag skulle hålla mig undan till efter vilan. Under förutsättning att allt gick bra såklart. 

Och det gjorde det! Halv ett gick jag in på avdelningen igen. Moa var vaken och tillsammans med två andra barn lästes det en saga. Hon blev ledsen när hon fick syn på mig men det gick fort över. Lite mer närhetsbehov tyckte jag mig oxå märka. Vid halv två gick vi hem. Hon måste ha varit helt slut i fredags helt enkelt, eftersom hon reagerade så starkt. Trött efter att ha varit på förskola hela veckan och så bvc på det. Vi hade en superbra dag!

Så imorse lämnade jag henne som en vanlig dag. Och medians jag städade hemmet och var i skolan var Moa på sin förskola och hade roligt. Strax före lunch ringde de och berättade att allt gick bra. Vette tusan om hon ens märkte att jag gick, trots att jag sa hejda. 

Det känns jättebra att jag går i skolan och därför kunna begränsa antalet heltidsdagar för Moa. När hon är trygg i miljön ska jag börja lämna mer utefter mitt schema. Just nu är det bra om hon får vara med på det hon vant sig vid. 

Igår blev det yoghurt till mellis. 

Måndagsångest.

Jag har lite förskoleångest. Jag har en gnagande känsla av att pedagogerna vill att jag ska lämna Moa även om hon är hysteriskt ledsen igen. Ja, jag förstår att hon (ibland) kommer vara ledsen vid lämning. Och jag är okej med det. Det är okej att vara ledsen och att sakna mamma och pappa. Men så desperat som hon var i fredags... vill inte lämna henne då. 

Jag har tänkt mycket på det under helgen. Trots att det var min jobbhelg och vi har haft att göra har jag försökt att lägga upp en plan. Funderat på vad som är bäst för Moa. Vad mår hon bäst av när inte vara hemma är ett alternativ? Vad kan jag göra för att få henne att känna sig trygg på förskolan och för att hon ska förstå att vi kommer och hämtar henne sen? 

Mitt hjärta värker av tanken att hon ska känna sig övergiven, och att hon ska tro att vi struntar i henne och att hennes känslor inget betyder. 

Inskolning.

Veckan har som sagt inneburit inskolning. Moa ska bli en Trollslända. Den andra småbarnsavdelningen heter Fjärilen och där kommer hennes kompis W att gå. Pappa inledde veckan och var där måndag, tisdag och onsdag medan jag var i skolan. Om man uteblir från första lektionstillfället blir man struken från kursen så det kändes inte som nåt alternativ. Allt gick jättebra. Pappa kunde sitta på soffan och Moa utforskade alla leksaker och alla rum. Hon är lite för liten för att leka MED andra barn men givetvis är det spännande att titta vad de gör. Hon åt lunch och sov middag där utan problem. I onsdags tyckte pedagogerna att han skulle prova att gå ifrån och det gick också smärtfritt. 

I torsdags var det då min tur att ta över. Jag vill ju såklart vara med på inskolningen! Dels vill jag ju veta vad hon gör och hur det ser ut där. Och det är ju jag som ska lämna varje dag och hämta de flesta. Skulle kännas jättekonstigt att inte vara med alls förrän det var dags att lämna en vanlig vardag. Tanken är att man är där mellan 9 och 14, då hinner barnen vara med på de mesta utom frukosten. Så vi kom dit till 9, fruktstund halv tio och sen gick vi ut. När Moa kommit in i leken viskade en pedagog till mig att jag skulle gå. Kändes konstigt att gå utan att säga hej då, det gör vi ju alltid hemma. Men jag litar på att förskolepersonalen vet vad dom gör. Så jag gick. 

Vid halv ett var det dags att gå tillbaka för vid den tiden brukar Moa vakna. Hon sover inte alls länge där, 45 min som längst. När jag kom satt hon i soffan och en pedagog läste för henne. Hon rörde inte en min när hon fick syn på mig. Men så ryckte hon till och började kravla sig ner på golvet gråtandes. Hjärtat. 

När vi kom hem tog vi en till tupplur eftersom hon sovit så lite på förskolan. Hon sov en timme och sov mycket bättre på natten än de tidigare nätterna. Hon behöver mer sömn på dagen än bara 30-45 min. Men det kanske rättar till sig sen. 

Så var det dags igen idag. Så fort vi kommit innanför dörren så kommer en liten flicka fram till oss. Kramar Moa flera gånger, pussar på henne och håller om henne. Moa stod still och sa mmmm på samma sätt som när vi myser hemma. Så sött!! Den tjejen, M, hade tydligen fastnat för Moa tidigare i veckan. Sen blev det fruktstund och efter det gick vi i vanlig ordning ut. En av pedagogerna, som Moa verkar gilla lite extra, tog hennes hand och gick bort mot sandlådan. Precis som dagen före med mig och precis som när pappa varit med. Men det var ingen vanlig dag idag. Moa börjar gråta och blir jätteledsen. Jag sätter mig på en bänk så att hon ska se att jag är kvar men det hjälper inte. Hon gråter och sträcker sig efter mig och allt är jättejobbigt. För båda. Jag går fram och tar henne i famnen och jag och pedagogen kommer överens om att jag och Moa stannar kvar tillsammans idag. Vi vill ju vara kvar för att inte bryta inskolningen. Så jag går runt med Moa i famnen, visar gungor, bollar, barnen, grannflickan och en till tjej som jag vet att hon gillar. Inget hjälper, hon gråter fortfarande. Jag sätter mig på sandlådans kant med Moa i knät men när hon inte ens vill sitta i mitt knä med ryggen mot mitt bröst utan klamrar sig fast i mina axlar bestämmer vi att det är bättre att vi går hem. Så vi gick hem. Klockan halv elva var vi hemma igen. Jag tror jag aldrig sett henne så ledsen som idag. Det klart jag förstår att hon kommer vara ledsen när jag, vi lämnar ibland. Men det är skillnad på ledsen och ledsen. Idag var det helt klart fel sorts ledsen och jag är glad att pedagogerna gjorde samma tolkning som jag. På måndag är det bara att försöka igen. 

I torsdags hann vi med den efterlängtade 18-månaderskontrollen. Sist var hon ju sjuk och sen fanns det inga läkartider. Allt såg fint ut och hon håller sin kurva bra. Hon är inte världens biffigaste december- marsbarn men alldeles perfekt. Hon är nu 82 cm lång och väger 10 720 gram. Lilla stora Moa. Om fyra månader ska vi på 2-årskontroll och då görs även en uppföljning på utvecklingsfrågorna som hon i vanlig ordning inte klarade. Undrar när de ska börja kolla prematurer enligt deras korrigerade ålder?? 

På bilden är vi på väg till bvc. Pappa kör till sitt första bvcbesök. I baksätet sitter jag och Moa som sätter på och tar av sig sina solglasögon. Hela vägen dit. 

Och nappen uppåner som vanligt. 

Om fyra dagar.

Om fyra dagar är det inskolning på förskolan. Om fyra dagar går vi in i en ny tid. Bäbistiden är över på riktigt. Känns väldigt overkligt och jag kan inte förstå hur den lilla bäbisen har blivit så stor. Nu ska hon sitta och äta med andra barn, leka hela dagarna med andra barn och sova efter lunch tillsammans med andra barn. Ännu en bit av navelsträngen klipps nu av. Jag har ångest över att något  är över, något som inte kommer igen. Egot i mig vill ha henne hemma mycket längre. 

Men jag tror ju att hon kommer att ha så hiskeligt roligt! Visst, de första blåmärkena kommer att komma som ett brev på posten och Moa kommer behöva tuffa till sig lite. Men så är det ju för de allra flesta barn utan storasyskon som tagit hand om den biten. Jag är så nyfiken på hur inskolningen kommer att gå. Kommer hon ha tid att äta? Kommer hon kunna sova? Och kommer hon att sakna mig? 

Än så länge njuter vi av dagarna vi har kvar. Idag var vi och hälsade på Linda och hennes Erik. Alltid roligt och det märks att barnen tycker om varandra. De fortsätter att vara ganska så lika. Moa är aningens längre och Erik går stadigt. Men annars så... De är väldigt lika i temperament, lugna och eftertänksamma. 

Moa har dock börjat visa på ett dramatiskt humör de sista två veckorna. Får hon inte som hon vill rasar världen och hon blir en liten pöl på golvet som grinar i ren frustration. Varje gång det händer blir jag en smula stolt över att hon visar vad hon vill samtidigt som jag ler lite inombords åt dramatiken. 

Spontantripp

Det blev en spontanresa till Stockholm! Pär skulle ner och jobba och istället för att vara hemma följde vi med. Och tur var väl det eftersom det blev en hotellnatt av det hela. En liten minisemester. En kväll att ignorera alla måsten som finns på hemmaplan, röja i kök, plocka ur diskmaskin, plocka i diskmaskin, hänga tvätten som fortfarande ligger i maskinen! Hoppsan! 

Jag och Moa passade på att träffa två marsmammor och deras söner. Vi var till nåt som heter parklek. Inte lekpark utan parklek. Och himmel och pannkaka vad det skulle vara najs att ha en sån hemma i vår stad. Det var tre inhängnade lekplatser varav en var speciellt för mindre barn. Det fanns en fikaplats under tak där en grill var igång. I huset som stod i den största lekplatsen kunde man köpa korv om man inte hade med sig egen. Det fanns också dryck och nån gobit att köpa. På alla tre platserna fanns sandlådor med hinkar, spadar och sandkakeformar. Man behövde inte ha med sig nåt annat än ett leksuget barn. Fantastiskt! 

När P slutat jobba åt vi middag i Kungshallen och tog en sväng på stan innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och matta en trött Moa. Imorgon blir det ett besök på Stoff och Stil! 

Moa update

Jippi! Ni finns kvar! Och ni är ganska många, i alla fall i mina ögon. Och jag blir så glad över att ni, varenda en av er, vill hänga kvar. 

Moa mår finfint. Hon går inte än men det är så nära! Hon går jättebra om hon får hålla i en hand och kan ta 3-4 steg själv innan modet sviker och hon sätter sig. Det är så skönt nu när hon är större och ärligt talat ännu skönare att jag inte oroar mig på samma sätt som förr. Nu är jag fullständigt trygg med att hon är en försiktig unge som tar det säkra före det osäkra. Det får vara så, HON får vara så. Visst, de allra flesta marsbarn jag känner till har knallat omkring några månader nu. Och visst, jag har funderat. Men nästa sommar kan de leka jaga ute i trädgården allihopa! 

Vi har även fått känna på hennes humör mer och mer. Det duger inte att bli omkringskjutsad i vagn på t ex Ikea längre. Hon ska minsann gå och protesterar högljutt om vi skulle råka glömma det och försöka sätta henne i vagnen igen. På sant småbarnsmanér ger hon ifrån sig ett illvrål och kastar sig bakåt samtidigt som hon blir som en kokt spaghetti hela hon. Kan vara en smula frustrerande när man har bråttom men innerst inne njuter jag. Jag gillar att hon inte längre finner sig i allt. Gillar att hon har vilja och visar det! Kan hända att jag ångrar dessa ord om några månader men just nu njuter jag. 

Äntligen har hon börjat visa intresse för böcker. Särskilt hennes pekbok får utstå oöm behandling. Hon pekar, säger dää? Flicka, pojke, kisse, blå, röd, banan rabblar jag. Och sen börjar vi om. Hon kan inte prata men babblar desto mer. Hon har börjat säga sitt namn och heter just nu bara oa. M:et tar vi sen. 

Sömnen funkar fortfarande bra. Hon har varit in i sitt rum och vänt i alla fall. Lite snopet. Vi gick och laddade i två veckor för att flytta henne till sitt rum och sin säng. Redo för kamp var vi. Men det blev ingen kamp. Hon nattades utan problem och sov ända till 6-tiden. Då bar vi över henne till vår säng och så somnade hon om och sov till 8 cirka. Sen satte värmen stopp för våra goda intentioner. Hennes rum blir för varmt så till nästa sommar lär vi komma på en lösning. I vårt sovrum har vi AC och vi sover nu alla i samma säng igen. Det är så mysigt och så trångt! 

Om 2,5 vecka börjar Moa förskolan. Jag har redan ångest trots att jag vet att det kommer gå bra. Sociala Moa kommer nog trivas som fisken i vattnet. Jag ska bara klippa av navelsträngen först... 

Long time no see.

Japp, det var längesen. Jag vet. Är det nån kvar som läser? Vet inte, men jag började ju skriva utan att ens publicera bloggen så det var väl inte hela världen om jag skriver för mig själv nu. 

När jag började blogga var jag i chock. Behövde en kanal att få ut allt genom. All ångest, oro, kärlek och glädje. Jag började blogga av synnerligen egoistiska skäl. Men efter en kort tid kände jag ett behov av att dela med mig av bloggen och av det jag, vi, gick igenom. Det är bland det bästa jag gjort! 

Om du som läser detta precis har fött prematurt, om du är rädd och känner dig ensam eller om du bara är nyfiken på vår resa.... Läs bloggen från början. 

Om du redan läst den och är nyfiken på hur det går för Moa, om hon går, hur hon ser ut nu eller om hon kan prata... Då får du hålla ut till imorgon. Imorgon skriver jag bara om Moa.