Världsprematurdagen.

November är Premature Awareness Month. Idag är det prematurdagen, i hela världen.

Det är många (även jag) som tänker tillbaka på en tid i en bubbla, då varje minut kunde handla om liv och död. Vi visste inget och levde i ett vakuum.

För min del handlar det om Moa som föddes 111209 v. 28+1, 995 g tung och 35 cm lång som nu växt till en stor 9 kg tung bäbis som ler, skrattar, sitter och grabbar tag i allt. Som fortfarande har samma humör och envishet som står inskrivet i hennes journal från Neo i Uppsala.

Alla tankar går till de som kämpar nu och till dom som lämnat oss alldeles förtidigt ♥

Stöd neonatal forskning och visa ert stöd för våra allra minsta barn. Köp prematurbandet hos Pytteliten. Lämna ett bidrag till Lilla Barnets Fond som forskar om nyfödda. Stöd Min stora dag vars mål är att hjälpa alla svårt sjuka barn i Sverige att få en önskedröm uppfylld.

 Gör skillnad!

Fars dag och morfar på besök.

Det var så sant, det var ju fars dag i söndags. Pappa Ps första. Klart han fick present, 2 stycken till och med. Jag tycker det är roligt att ge presenter, att fundera, att gå och ha en hemlis ett tag och sen ge gåvan. Denna gång blev det en nyckelring som det står pappa på och en mössa jag sytt. Enligt önskemål svart i sotarmodell, men jag hottade upp den lite. Ni ser bild här nedan.

Idag fick vi besök av Moas morfar, min pappa, helt apropå. Han passade på att hålla Moa för första gången. Vi ses inte så ofta och tidigare gånger har det inte varit läge av olika anledningar. Moa var nyäten och det började närma sig läggdags men det gick bra. Om man bortser från att morfar nog trodde Moa var en hund i början och undvek ögonkontakt... Han var lite orolig för att hon skulle bli rädd för honom. Vi passade såklart på att fota.

Bvc, 11 månader och lite till.

För två kvällar/nätter sen påbörjade jag ett inlägg till bloggen. Precis skrivit en bra inledning när Moa vaknar. Och vill inte somna om inne hos sig så hon fick följa med mig in till vår stora säng. Problemet som då infinner sig är att om jag fipplar med mobilen vill hon också fippla med mobilen. Så det blev inget inlägg. Och igår blev det samma visa så nu gör jag ett nytt försök.

I onsdags var vi på Bvc igen, denna gång på min begäran eftersom jag inte kände mig helt trygg med föregående månads viktuppgång. Att hon dessutom stått still på sina 69 cm gjorde inte saken bättre. Men nu visade fröken upp betydligt trevligare siffror. Vågen stannade på 9050 gram och hon är nu 71 cm lång! På mindre än 11 månader har hon dubblat sin födelselängd! Kan avslöja att mamman fällde en tår inför en något förvånad Bvc-tant..
På eftermiddagen kom min mor med lilla övernattningsväskan. Väldigt trevligt och nåt vi pratat om ett tag. Dels ville hon träffa oss under mindre stressiga former och dels ville hon kika i lite affärer. Vanligtvis hälsar hon på en gång i veckan men oftast med en tid att passa. Jag och Pär såg såklart vår chans och så fort Moa sov flydde vi fältet. Givetvis hade mormor fått instruktioner innan vi for. Vi åkte ner på stan och åt på en favoritrestaurang. Både P och jag är vana att göra saker utan Moa men det här var nåt annat. Sist vi gjorde något tillsammans utan Moa var när hon opererade bråcket på Akademiska i mitten på mars. Väldigt trevligt att få förknippa "ensamtid tillsammans" med något positivt i fortsättningen! Efter drygt 2 timmar var vi hemma igen och tio minuter efter vi kommit innanför dörren vaknade Moa. Otroligt vältajmat.

I fredags blev Moa 11 månader. Nu är det alltså en månad kvar till hon fyller ett år, helt galet. Det känns väldigt overkligt just nu, speciellt om man tittar på bilder på vår lilla fågelunge. Det är ju fantastiskt hur människan (och vetenskapen) fungerar! Jag har börjat baka till den stora dagen och outfiten som hon ska ha på sig är nästan klar. Har en känsla av att allt utom jag kommer att vara redo den 9e december.

Hon är så söt när hon sover...

Finns det inte en låt som går så? Bo Kaspers Orkester? Mästerliga ord i alla fall, det är så sant. Sovande barn i allmänhet och Moa i synnerhet. Nånsin är mindre sött är när hon klöser mig med både fingrar och tår i sin strävan att komma uppåt i sängen. Hon vill gärna ha huvudet mot något. I spjälsängen funkar det, den är vadderad hela vägen runt. Men de gånger hon sover med oss går det inte lika bra. Halvt i sömnen sprattlar hon, tar spjärn mot madrassen och mig och häver sig uppåt tills boink. In i vår hårda huvudgavel. Och så är det ju inte skönt att ligga så då börjar hon gnälla och vakna till. Vet inte hur många gånger jag får dra ner henne på en natt. Och jag förstår inte att hon rivs så väldigt? Spelar ingen roll hur korta naglar hon har så gör det ont!

Dagtid verkar hon inte ha samma behov av att ha huvudet tätt intill något. Nappen och snutten räcker. Hon skulle säkert somna utan snutten också men varför göra det svårare än det behöver vara? Snutten innebär ett jättebra trötthetstest för oss föräldrar som ibland inte fattar nåt... Om hon är gnällig och vi misstänker att hon är trött lägger vi snutten mot hennes kind. Endera så drar hon snabbt bort den eller så borrar hon in ansiktet i den och sluter ögonen. Då vet vi.

Fjärde generationen.

Min farmor, Birgit, är född 1930. Bondflicka som träffade skogsarbetare tillika bondpojk och gifte sig. 18 år gammal fick hon min far. På den tiden var man minsann ingen ung mamma utan det var högst normalt. Hon får två söner till under de fem år som följer efter min fars ankomst. Hon har levt ett slitigt liv men ibland funderar jag över om summan av hennes liv kommer att vara lyckligare än min summa av mitt liv?
Nu för tiden har vi så höga förväntningar, på oss själva och på andra. På vårt hem, våra barn, vårt jobb. Vi vill konstant ligga på minst en sjua om man ser det på en skala 1-10. Vilket resulterar i att vi analyserar allt och när vi inser att vi kanske inte uppnår den där sjuan idag heller genast rasar ner till en tvåa. På farmors tid hade man inga såna förväntningar, vaddå lycklig? Jag måste plöja åkern och mjölka kossan. På skalan kanske de låg på en konstant femma. Varken lycklig eller olycklig. Det hände liksom inte så mycket, världen var mycket mindre än vad den är idag och det fanns inte så mycket onödiga prylar att sukta efter. När det väl hände något utöver det vanliga, som att farfar plockat en blombukett eller skjutit ett rådjur (vad vet jag) då rusar lyckoskalan upp till tio.

Vi har blivit världsvana, blasé, svåra att tillfredsställa. Jag tror inte det är en slump att mental träning och personlig utveckling slagit igenom som begrepp de senaste åren. Förstå mig rätt, farmor fick kämpa för sin lycka likväl som vi gör det idag, men på ett annat sätt. Vi behöver lära oss att se det stora i det lilla. Att uppskatta en vänlig gest och att skicka den vidare. Jag tror min farmor är en hejare på mindfullnes!

Idag fick Moa träffa min farmor. Hoppas hon smittade av sig lite...

Vår knäppa unge!

Alla söta små saker ens bäbis gör berättar man ju ofta och gärna. Men sen kan det ju finnas egenheter som bara är. Man kanske fnissar till varje gång han eller hon gör det men sen glöms det bort. Självklart har Moa lite fuffens för sig emellanåt.

Så fort jag tar fram och visar en ampull med natriumklorid (sånt man sköljer näsan med) så lägger hon av världens flin, hon ser överlycklig ut. Jag får utan problem lägga handen på hennes huvud och sätta ampullen mot näsborren. Sen säger jag alltid alltid "nu droppar jag" innan jag droppar så att det inte ska bli onödigt obehagligt. Men hon bara drar efter andan och sväljer saltvattnet. Och flinar. Skumma unge.
Egenhet nummer två är hennes hostningar. När hon var pyttebäbis gjorde hon hostliknande ljud när hon var hungrig. Vid det här laget har hon lärt sig att hon får uppmärksamhet om hon hostar. Jag menar, hur kan man inte titta när ens barn hostar? Det låter lite roligt när hon sitter och torrhostar. Och när man då tittar på henne så kommer det där breda leendet igen. Visst hör vi skillnad på om hon satt i halsen eller vara fånar sig men det går ju som sagt inte att inte titta...

Sen något som jag aldrig kunnat föreställa mig! Hon har fotsvett. Såpass att strumporna blir fuktiga. Och sover hon utan strumpor blir hon först fuktig och sen iskall om fossingarna. Så det är ullstrumpor dygnet runt på lillefis.
En ännu mindre rolig egenhet är att hon inte alls gillar att ligga på mage på oss. Om vi har henne i famnen ansikte mot ansikte och råkar lita oss tillbaka för mycket i soffan blir hon förbannad. Att somna på mage har jag svårt att se skulle hända. Ligga på mage på golvet är okej, men inte för länge. Över huvud taget är hon inte så mycket för gos men det kanske hör åldern till?

På bilden testar Moa sin nya overall som jag köpte igår. Strl 80. Imorgon, fredag, ska vi byta till en 74.

Självanalys.

Jag har fått en del reaktioner på mitt föregående inlägg. Via sms, bloggen och Facebook har ni visat omtanke och det tackar jag varmt för. Tack!

Jag vet att hon säkert är en jättenormal marsbäbis, kanske tom en inte överdrivet sen decemberbebis. Men det är ju det detta med förnuft och känsla, de går sällan hand i hand. Jag kan inte låta bli att fundera över hennes utveckling. Jag kan heller inte låta bli att jämföra henne med andra. Det gör nog vi föräldrar oftare än vad vi vill erkänna.

Min personliga amatörmässiga analys av det hela är att jag inte riktigt vågar tro att Moa är frisk. Jag orkar inte ett bakslag så om jag funderar på det är jag i alla fall förberedd. Och jag har faktiskt svårt att förstå hur det kunde gå så bra?! Får det verkligen gå så bra? Och om det skulle vara något hon behöver lite hjälp med så vill jag fånga upp det blixtsnabbt.

När ska jag våga lita på verkligheten?