Fjärde generationen.

Min farmor, Birgit, är född 1930. Bondflicka som träffade skogsarbetare tillika bondpojk och gifte sig. 18 år gammal fick hon min far. På den tiden var man minsann ingen ung mamma utan det var högst normalt. Hon får två söner till under de fem år som följer efter min fars ankomst. Hon har levt ett slitigt liv men ibland funderar jag över om summan av hennes liv kommer att vara lyckligare än min summa av mitt liv?
Nu för tiden har vi så höga förväntningar, på oss själva och på andra. På vårt hem, våra barn, vårt jobb. Vi vill konstant ligga på minst en sjua om man ser det på en skala 1-10. Vilket resulterar i att vi analyserar allt och när vi inser att vi kanske inte uppnår den där sjuan idag heller genast rasar ner till en tvåa. På farmors tid hade man inga såna förväntningar, vaddå lycklig? Jag måste plöja åkern och mjölka kossan. På skalan kanske de låg på en konstant femma. Varken lycklig eller olycklig. Det hände liksom inte så mycket, världen var mycket mindre än vad den är idag och det fanns inte så mycket onödiga prylar att sukta efter. När det väl hände något utöver det vanliga, som att farfar plockat en blombukett eller skjutit ett rådjur (vad vet jag) då rusar lyckoskalan upp till tio.

Vi har blivit världsvana, blasé, svåra att tillfredsställa. Jag tror inte det är en slump att mental träning och personlig utveckling slagit igenom som begrepp de senaste åren. Förstå mig rätt, farmor fick kämpa för sin lycka likväl som vi gör det idag, men på ett annat sätt. Vi behöver lära oss att se det stora i det lilla. Att uppskatta en vänlig gest och att skicka den vidare. Jag tror min farmor är en hejare på mindfullnes!

Idag fick Moa träffa min farmor. Hoppas hon smittade av sig lite...