Självanalys.

Jag har fått en del reaktioner på mitt föregående inlägg. Via sms, bloggen och Facebook har ni visat omtanke och det tackar jag varmt för. Tack!

Jag vet att hon säkert är en jättenormal marsbäbis, kanske tom en inte överdrivet sen decemberbebis. Men det är ju det detta med förnuft och känsla, de går sällan hand i hand. Jag kan inte låta bli att fundera över hennes utveckling. Jag kan heller inte låta bli att jämföra henne med andra. Det gör nog vi föräldrar oftare än vad vi vill erkänna.

Min personliga amatörmässiga analys av det hela är att jag inte riktigt vågar tro att Moa är frisk. Jag orkar inte ett bakslag så om jag funderar på det är jag i alla fall förberedd. Och jag har faktiskt svårt att förstå hur det kunde gå så bra?! Får det verkligen gå så bra? Och om det skulle vara något hon behöver lite hjälp med så vill jag fånga upp det blixtsnabbt.

När ska jag våga lita på verkligheten?