Kompisar från förr.

För ett år sedan var vi inne på vår sista "riktiga" vecka på neonatalen. Hela familjen bodde i ett rum tillsammans och Moas övervakning började trappas ner. Vi visste inte då att februari skulle bjuda på två återbesök på avdelningen utan fokus låg på att komma hem. Gå tillbaka i bloggen om du vill veta hur det var då.

I en sal tvärs över korridoren låg en liten liten pojke. Och om jag minns rätt var hans lite större, men fortfarande liten, syster där då också. Vår neo-resa började närma sig sitt slut och deras hade nyss börjat. Med facit i handen önskar jag att jag hade kunnat visa mer omtanke redan då. Men vi höll oss mest inne på vårt rum och satt känguru med Moa.
Den lille pojkens och hans systers mamma har jag skrivit om förr. Vi har blivit vänner. Från att ha varit klasskompisar på högstadiet och ingen kontakt efter det så har vi nu något gemensamt. Våra fina barn och vetskapen om att man inte vet något.

Den 19:e januari var vi till den lille pojkens systers grav. Vi tände ett ljus och gratulerade på födelsedagen. Vi stod där ett tag och kände in den lugna och vackra platsen. Vi gick därifrån med kalla händer och röda kinder. Och med känslan av att ängeln A firar med sin kompis och ballonger och tårta bland molnen.

Häromdagen var vi hem till den lille lille pojken från salen mittemot. Han är inte så liten längre och har precis fyllt ett år. Precis som Moa skulle tvillingarna fötts i Mars och jag kan inte sluta fascineras av hur lika han och Moa är. Fina E, lika lugn och nöjd som vår tjej. Söt som socker och fortsätter han så här måste jag nog paxa honom till Moa! E var väldigt nyfiken på Moa och ville känna på henne, på hennes hand och på hennes ansikte. Moa som inte är riktigt van med närgångna små herrar viftade bort hans händer. Men var precis lika nyfiken hon! Undrar om Moa hade varit mer "känn-vänlig" om hon haft storasyskon liksom E? Han är kanske mer van eftersom storebror W och han busar tillsammans?

I skrivande stund ligger pappan och snarkar bredvid mig, det är faktiskt trevligt med hans snarkningar nu. När han inte varit hemma på ett tag saknar jag de mest konstiga saker! Hoppas det blir mer jobb på hemmaplan nu för hans del. Det händer så mycket med Moa nu och det är tråkigt att han inte får vara med och se.
På min mage vilar ett Moa-huvud. Jag bara väntar på att hon ska vakna så jag kan byta hennes blöja...

Myrsteg blev elefantkliv!

Lillhjärtat har gjort det! Krupit alltså. Tre fina, tafatta krypsteg. Men hon tog sig framåt. Och mamman och pappan är så stolta och faktiskt lättade även om oron lagt sig betydligt. Nu är hon riktigt på gång, hon vill så mycket mer än vad kroppen och knoppen vågar.
Än så länge kryper hon inga längre sträckor utan nån meter liksom för att känna sig för. Hon fortsätter även ställa sig på knä för att sedan kämpa sig upp på fötterna. Ibland lyckas hon och ibland går det mindre bra. Tänk om vi som vuxna kunde ha kvar samma envishet och tro på att vi klarar saker vi ännu inte bemästrar, vilka stordåd vi skulle kunna utföra!

Tänder, gröt och framsteg.

Har varit så mycket andra funderingar ett tag nu så jag alldeles glömt den "vanliga" utvecklingen. Moas två framtänder uppe kikade fram för ett tag sen, föga förvånande eftersom hon dagarna/nätterna innan varit orolig och lite varm. Så när vi upptäckte att de spruckit igenom var det mer ett konstaterande och så tänkte vi inte mer på det. Förrän tre dagar senare när jag tyckte att det var lite väl mycket vitt för att bara vara två bissingar. Och mycket riktigt, det var en till där uppe. Nu har Moa fem tänder även om alla inte är helt framme. Det blir mer och mer småbarn och mindre och mindre bäbis.
Det händer att jag hajar till när jag ser henne ligga i pappas famn eller sitta i bilstolen, hon har blivit så stor!

Jag vet inte om det är del av det men den senaste månaden har hon druckit mindre ersättning än hon brukar. Istället för vanliga 220-250 ml har det blivit kanske 150 och det är ganska stor skillnad. Väldigt bekymmersamt eftersom hon inte tycker om välling och har ratat varenda gröt vi provat. Hemlagad havregrynsgröt funkade inte heller. Till slut kokade jag mannagrynsgröt och halleluja, den var jättegod! Låt vara att den är pimpad med paltbröd (för järnet), grädde (för fettet) och katrinplommon (för magen) Huvudsaken hon äter! Äter hon lite gröt har jag erbjudit ersättning efteråt men faktum är att hon de senaste dagarna ätit så bra att det inte behövts. Lite senare idag,tisdag, ska vi till Bvc och mäta och väga och det ska bli intressant. Hoppas vågen på sjukhuset visade fel och att hon gått upp mer än de 60 gram som den visade...

Stordåd har uträttats också. Hon har äntligen rest sig upp mot en möbel! Hon har rest sig tidigare men då med hjälp av oss. Den här gången rörde vi henne inte ens utan hon drog sig upp med hjälp av vardagsrumsbordet. Glad mamma och pappa! Jag tror dock inte att hon förstod själv för det har inte hänt igen, men hon är på gång i alla fall. Ålningen som hon upptäckte för nån dag sen verkar ha sjunkit in och flera gånger idag har har hon ålat en yttepyttebit. Så det kommer, hon har bara inte så bråttom. Men det är ju lite sån hon är.

Babysteps...

Med små små myrsteg visar Moa att hon vill. Eller nja, det är ju inte ens myrsteg än så länge. :)
Hon har fortsatt utforska det här med ålandet idag, fått lite kläm på att hon faktiskt rör sig framåt med hjälp av händerna. Nu ska hon bara fatta att hon kan ta hjälp av benen också. Hon har stått i krypställning flera gånger idag och hon har tagit sig dit på egen hand. Jag och pappa försöker fundera ut vad som lockar henne mest att få fatt i. Än så länge toppar mobiltelefonen tätt följd av tvns fjärrkontroll!

Efter att Moa lagt sig passade vi på att rensa ut lite babysaker. Vi har satt ut sakerna på blocket. Saker vi inte ska använda mer. Barnvagnen med liggdel, vaggan vi hade i början och skötbordet vi hade i köket när Moa var pytte. Det känns lite vemodigt. Ska jag aldrig mer få lägga nyfödd bäbis i vaggan? Ska jag aldrig få veta hur det känns att amma eller hur det känns att vara höggravid? Vemodigt, men man kan inte spara på allt heller. Sakerna tar plats och den platsen behöver vi till annat.

I samma veva som vi laddade över säljes-bilderna från kameran till datorn så tittade vi igenom gamla bilder som fortfarande låg kvar i kameran. Av en slump snubblade vi över bilder tagna idag fast för ett år sedan. Så här såg hon ut då, titta på henne lilla lilla överarm som är mindre än pappas fingrar! Och stora stora magen som var som ett utspänt trumskinn.

Vill du läsa vad vi gjorde för ett år sedan, titta här. Det var ett år sedan jag flyttade in på sjukhuset för att äntligen få bo med min dotter! Över en månad gammal och nu blir vi äntligen familj på riktigt. Jag har inte sovit utan henne sedan dess och det kommer nog att dröja innan jag gör det frivilligt.

Sjukgymnast och fototagning...

Efter en lite stökig natt var det två slitna tjejer som åkte till sjukhuset vid halv elva. Som tur är ska det mer till för att dämpa den yngre av oss charmanta humör! Och vem kan vara trött och sur när solstrålen är just en solstråle? Man blir full i skratt ibland när hon kör igång. I hissen, i kön på Coop eller var vi nu är går hon igenom allt hon kan. Mammas lilla flörtkula!

Hos sjukgymnasten gick vi igenom samma saker som sist, hon tittade på hur Moa rör sig och känner på leder och muskler. Och precis som doktor Sofia sa i tisdags så är hon ju överrörlig, alltså lär vi hjälpa henne att bygga muskler för att stötta upp. Hon tyckte dock att Moa gjort framsteg och att hon blivit starkare i höfterna. Något som jag och pappa också märkt. Vi ska fortsätta med samma övningar och ha henne på golvet så mycket som möjligt. Och vet ni? Nu på kvällskvisten ålade hon!! Yttepyttelite men ändå, hon drog sig framåt med händerna och det har hon aldrig gjort förr... Det händer grejer på Wockatz och nu är det riktigt spännande att se vad hon gör först, kryper eller går? Sjukgymnasten var inte ett dugg orolig nu men hon erkände att hon varit en smula bekymrad sist vi var där. Och på sätt och vis var det så skönt att höra! Min oro var inte obefogad. Återbesök om en månad igen så nu gäller det att ligga i och träna.

Efter att ha slängt i Moa lite banan var det dags för fotografering på Barnmottagningen. Det visade sig vara väldigt svårt att fota huvudet så att snedheten verkligen syns. Till slut vattenkammade vi Moa och då blev det lite tydligare. Man vill ju trots allt ha bilder som verkligen visar hur hon ser ut och det lyckades inte fullt ut. Men blir doktor Sofia nöjd med fotona så är vi det med. Bröstkorgen var lättare att fota. Indragningarna och formen syns tydligt från alla vinklar. Nu börjar en väntan på fem-sex veckor.

Det känns fortfarande jättemärkligt. Det är dumt att oroa sig redan för det kan lika gärna vara ingenting. Men funderar gör jag, känner mig apatisk mellan varven. Orkat inte ta in, orkar inte tänka.

Ge av sig själv.

Det här inlägget skrevs för en vecka sen men blev aldrig publicerat av nån anledning jag inte råder över. Håll till godo.

Idag var jag och lämnade blod för första gången sen jag blev gravid. Det kändes bra innan Moa att donera av mitt blod, men nu känns det såklart ännu viktigare!
Moa fick blod två gånger innan hennes bf och under året som gått har jag lärt känna ett helt gäng mammor som är lika tacksamma som jag över att folk inte bara ger av sin tid utan även ger sitt blod.
När jag satt och väntade på min tur började jag prata med en kvinna som precis blivit klar. Jag kunde givetvis inte låta bli att berätta för henne hur tacksam jag är över det hon nyss gjort. Eftersom Moa var med föll det sig naturligt att berätta att hon fått blod som liten prematur. Hon i sin tur berättar om sin dotter som i 15-årsåldern blivit svårt sjuk och också fått blod. Idag är hon frisk.

Ge blod, rädda liv. Kontakta din lokala blodcentral om du vill börja donera.

Moa var som sagt med och i vanlig ordning charmade hon alla sköterskor och de andra givarna. Så roligt att se henne spela upp hela registret. Hon har börjat med en ny grej där hon skrynklar ihop hela ansiktet, störtskön! Ibland när hon ler rynkar hon på näsan och lägger huvudet på sned och ser så där galet söt ut. Hon har nog övat framför spegeln hon fick av mormor häromdagen.

Återbesök på neo- eller ibland blir det inte som man trodde.

Idag, eller igår egentligen eftersom klickan passerat tolv som vanligt, var det så dags för Moas ett-årskontroll på neo. Jag såg fram emot att ytterligare en gång få visa upp min fina dotter för doktor Sofia. Var lite rädd för att hon skulle skriva ut oss helt men med tanke på krypandet förstod jag nästan att det inte skulle ske. Så här gick det: Doktor Sofia konstaterade att Moa är en charmig, social, glad tjej som samspelar fint. Krypet/gången kommer att komma även om hon är sen. Än är hon inte oroväckande sen, så det var ju skönt. Hon tyckte Moa var lite blek (?) och med hennes historia ang. blodvärde ville hon kolla det igen. Så stick i fingret blev det men Moa hann knappt märka det, hon blev mest arg över att bli fasthållen.
Vi pratade lite kring maten och att det var svårt att få henne att dricka, men det är vara fortsätta som vi gör. Erbjuda vatten vid varje måltid. Absolut inte mjölk då det hämmar järnupptaget. Jag frågade lite om Moas huvudform och om det påverkade hjärnan och fick höra att det inte gjorde det. Phew! Men sen kom överraskningarna...

På fredag efter sjukgymnasten ska vi tillbaka till Barnmottagningen. Då ska de fota hennes huvud och skicka bilderna till Gbg för bedömning. Hennes ögon är inte parallella längre och då ska det kollas upp. Vi ska även fota hennes bröstkorg. Den är lite för mjuk och lite för spetsig, hon har alltid indragningar. Dom bilderna ska skickas till Uppsala för bedömning och ev. får vi åka ner och visa upp henne där.

Till på köpet har hon bara gått upp 60 gram och inte vuxit nåt på längden på en hel månad?

Det var en månad sen vi var hos Bvc och mätte och vägde. Har sökt "vår" sköterska så hon ringer väl upp imorgon.
Allt detta blev lite chockartat för både mig och pappa. Vi har ju trott att allt är över, att vi är färdiga med prematuriteten. Visst, man ska inte måla fan på väggen och blablabla. Det är ju bra att de tar det säkra före det osäkra och det är inte ens säkert att det är något. Men ändå. Det blev ett bryskt uppvaknande.

Huvudet/ögonen tror jag inte de kommer göra något åt. Det är så lite det diffar. OM det ska åtgärdas så blir det skallbensröntgen till att börja med för att se om det finns nån öppning i fontanellen. Gör det det så kan det bli hjälm. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de opar en sån liten skillnad som Moa har. Det hon isf får dras med är problem med djupseendet. Kanske.
Bröstkorgen, kan opereras eller ordineras väst. Den oroar mig mest.
Blodvärdet... Hmm ja, medicin antar jag om det visar sig vara dåligt.
Allt Moa får kan "skyllas" på hennes prematuritet. Vilket innebär att jag alltid kan ringa in till barnmottagningen, utan mellanhänder, det är ju bra.

Hur jag känner? Jaha, var det inte över? Ska vi börja oroa oss igen?
Men jag har inte hunnit smälta allt än...

Konstigt nog känner jag mig tryggare efter detta besök än det i somras. Doktor Sofia underströk att om något blev värre, trögare i magen eller att hon börjar gå ner i vikt eller varsomhelst så var det bara att ringa in. Och det känns ju jättebra även om jag hoppas vi slipper.

Nu har vi lite väntan framför oss. Blodprovet bör vi ju svar på inom två veckor men det andra.. Tja, ingen aning om hur lång tid det kan ta, fem, sex veckor kanske?

Bilden är tagen inne i mottagningsrummet innan Sofia kommit. Moa flinade upp sig när hon fick se mobilen.