Dagar av ren och skär glädje!

Moa är så himla rolig nu. Hon kan brista ut i skrattattacker som slutar med att hon hostar, utan synbar anledning. Så lycklig. Hon försöker bemästra munpruttandet och tycker det är jättespännande när vi säger mamamama och papapapa. Ibland lutar hon sig mot mig med öppen mun och då vill hon att man gör pruttljud mot hennes mun. Längtar tills hon lutar sig fram för att få en puss men det här får duga så länge.

Vi väntar fortfarande på första tanden , inget syns på henne än. Hon sover väldigt oroligt och vill gärna vara vaken några timmar mitt i natten. Det gäller att hinna på henne i tid för att hon ska somna om och hur lätt är det när man själv sover. Då får man bita i det sura äpplet och gå ner med henne ett tag.

Moa äter riktigt bra och får bara ersättning till frukost nu för tiden. Jag gjorde egen mat till henne för att hon skulle slippa äta burkmat hela tiden men det föll inte fröken på läppen. Så vi fortsätter med burkarna ett tag till innan jag testar igen. Moa gillar fisk och älskar pasta med köttfärssås. De roliga minerna har dock lyst med son frånvaro än så länge.

Vi har inte sett någon tendens till att krypa än, hon har inte knäckt koden till krypställning än. Men hon ligger längre och längre på mage och kan till och med leka lite så. Vem vet, hon kanske hoppar över krypandet och tar sig fram på nåt annat sätt.

Varje dag är mitt hjärta på väg att spricka av kärlek och det händer att jag får tårar i ögonen av tacksamhet. Att vi fick just Moa. Jag undrar på fullaste allvar om vi känt lika, exakt lika om vi inte hade de erfarenheter vi har? Älskar vi med en annan dimension?

Tand?

Men nu får den faktiskt komma upp snart. Det där lilla riskornet som ska föreställa en tand, Moas första. Åtminstone hoppas jag att det är det dom är på gång. Den senaste veckan har fröken lillefis inte sovit bra alls. Således har inte vi gjort det heller. Vid ett-tiden har hon vaknat och tyckt att det här med att sova, det verkar överskattat. Det tycker inte hennes föräldrar. Några gånger har hon vaknat redan vid elva och nån gång även klockan nio. Och då vill hon vara vaken. Hon är inte ledsen eller arg, snarare rastlös och superpigg. Ibland har Moa fått komma ner med mig så att den arbetande pappan åtminstone fått somna i lugn och ro. Det funkar. Vi har inte så mycket att välja på.

Men jag hoppas verkligen att det beror på första tanden!

Tankar i natten...

Tog fram vinterjackan, satte på mig den och konstaterade att den visst är lite stor. Jackan inhandlades förra hösten när Moa låg i magen och det klart att jag köpte en jacka att växa i. Kändes lite märkligt att ha den på mig igen och det känns som att ju närmre ett-årsdagen vi kommer desto fler märkliga känslor kommer det att dyka upp.

Och på tal om det; vart går egentligen gränsen mellan att älta och bearbeta? Är det lyssnaren som bedömer utifrån sina egna referensramar? Eller är det talaren som faktiskt en dag upptäcker att det inte finns mer att säga? Bearbetningen klar. Eller är det tillfället som avgör? Man ältar om man pratar om det på jobbfikat men bearbetar om du pratar med sambon? Kanske har det med kvantiteten att göra, hur ofta man pratar om det? Eller så beror det på ämnet, var vi drar vår gräns.

Jag tror inte jag pratar så ofta om allt längre. Inte på ett bearbetande sätt i alla fall. Jag hoppas jag är färdig med den biten. Accepterandet av att det blev som det blev har fått ordentligt fotfäste. Självklart är det vissa saker som kommer gräma mig resten av livet men jag börjar inte längre gråta när jag tänker på det. Det var längesen jag grät ledsna tårar som hade med Moa att göra.

Behovet att korrigera hennes ålder till vardags minskar, hon kan helt enkelt vara en liten december-bäbis. En del av mig tycker att det är synd. Jag vill att alla ska veta hur fantastisk hon är, att hon är speciell. Den andra delen av mig tycker det är skönt att inte dra historien för kreti och pleti, för du kan slå dig i backen på att den personen minsann känner nån som föddes mycket tidigare och vägde mycket mindre. Må så vara men det gör ju inte Moas resa mindre fantastisk.

Ibland tar bara orden slut. Det finns så mycket mer jag vill säga och förmedla men orden börjar ta slut.

Stoppa tiden!

För jag hinner inte med. Veckorna består av måndagar och fredagar känns det som och däremellan en helg som skymtar förbi. Så även denna.

I fredags var det Bvc och lillefisan vägde 8455 gram och var 69,5 cm lång. Viktuppgången var inte överdrivet stor men eftersom hon rör på sig mycket mer nu så var det väntat. Kurvan ser fortfarande fin ut. Att hon växt 1,5 cm kändes jättebra. Allvarligt talat, 1,5 cm på en månad. Det måste göra ont att växa så fort? Jag frågade om hennes bakhuvud och fick svar som väntat, vi kan inte göra mer än vi redan gör och så farligt mycket är det inte. Men det känns bra att ha frågat i alla fall. Nästa besök hos Bvc innefattar ett möte med tandhygienisten som ska informera om god tandvård. Undrar om hon hunnit få nån tand tills dess?

Helgen har inneburit målning av lekstuga och ditsättning av vattbrädor och vindskivor. Pappa P har slitit p bra medans jag har fått myst med Moa. Söndagen bjöd dock på lite familjeaktiviteter, vi tog en promenad bort till en av de två lekplatserna i området och Moa fick prova att gunga för första gången. Hon såg aningens skeptisk ut men tinade upp så fort vi satte fart på gungan. Hon vansläktas inte. Kvällsbadet avklarades och med pyjamas på hanns det med lite pappagos i soffan innan det var dags för sängen en timme för sent. Och så var den helgen slut.

Moa äter som en häst nu. Nästan en hel burk mat och lite fruktmos till dessert. Ersättning äter hon inte alls dagtid längre utan bara till frukost och kvällsmål då vi blandar det med välling. Jag har blivit lite taggad på att laga egen mat till henne så hon får lite mer variation. Burkmat i all ära men till slut har man ju testat allt. Moa verkar älska fisk och det gillar mamman. Pappan är inte helt förtjust när det smakar fisk så det ska bli intressant att se hur det blir när Moa blivit större. Ju äldre hon blir desto mer måste vi tänka på vårt eget beteende, vad vi säger och vad vi gör. Moa ska ju bli en Nylund 2.0 om ni hänger med på liknelsen. Vi ska lära henne allt vi kan.

Fotografering.

Den stora fotostudion i Gävle erbjuder alla nyblivna föräldrar att gratis fotografera bäbisen vid sex månader om man samtidigt bokar upp sig på en ett-årsdito. Jag vill självklart föreviga min ögonsten så det var ingen tvekan... Men när Moa var sex månader (okorr.) kunde hon ju inte sitta och orkade inte hålla upp huvudet så högt = tråkiga bilder. Jag ringde då och fick höra att de brukar vara generösa med åldersräkningen när det handlar om för tidigt födda och bokade istället in oss i september. Och nu har vi varit där! Mamman planerade outfits och sydde så det glödde i maskinerna. Det slutade med att vi använde en. Men en väldigt söt sådan, se bild nedan. Hade tänkt fota i alla fall ett kort när vi var där men det hanns inte med. Min roll i det hela var att hålla Moa på bra humör och gärna få henne att le. Trodde inte det skulle bli några större problem för våran flinfia, men ack så fel jag hade. Moa var fascinerad av alla lampor, kameran, två främmande damer som jollade sig och gu vet allt. Jag tror jag sjöng "var bor du lilla råtta" minst 20 gånger under de 25 minuter vi var där. Några leenden lyckades vi med gemensamma krafter locka fram och tjejen som fotade trodde visst att hon lyckats fånga dom också. Nästa vecka ska vi dit och titta på resultatet och välja vilka vi vill ha förstoring på. Spännande, jag vill se nu!

Fredag innebär Bvc-besök för oss. Lite nära inpå det förra men alltid roligt att se hur mycket hon växt. Så mycket mer än att väga och mäta tror jag inte att det är eftersom hon klarade både sex- och åtta-månaderskontrollen sist. Jag tänkte passa på att fråga lite angående mat och om Moas sneda bakhuvudd. Det har blivit mycket bättre men öronen är fortfarande på olika djup på huvudet. Enligt doktor Sofia så är det inget som åtgärdas eftersom ögonen och pannan är parallella. Men det skadar ju inte med ett second opinion.

Hipp hipp...

... hurra för våran Moa idag! Nio månader, var blev dom av? Nu börjar det faktiskt gå läskigt fort. Om bara tre månader är det ett år sedan. Ett år sedan mitt och vårt liv ställdes på ända och blev så mycket bättre. Ett år sedan vår lillefis föddes med buller och bång.

Men idag är det som sagt nio månader sedan Moa kom till världen. Nu har hon funnits lika länge som en graviditet varar i de allra flesta fall. Vi har inte direkt firat men pappa P har snickrat färdigt lekstugan/förrådet och jag har målat allt som ska vara falurött. Allt under uppsikt av dotra. Efter ett tag var hon inte helt nöjd med att halvligga i vagnen så då fick hon sitta på en filt bredvid mig på gräsmattan. Hon sitter riktigt bra nu, inte tillräckligt bra för att jag ska vilja lämna henne sittande men nästan.

Moa skrällde idag, dagen till ära. Hon som alltid äter på sina tider, alltid tar flaskan, vägrade äta sitt eftermiddagsmål. Ville inte ha flaskan alls och slog argt undan den när jag erbjöd. Efter en halvtimmes försök gav jag upp och tänkte utan större förhoppning att vi provar med burkmat istället. Lax med potatis stod på menyn idag och hon åt. Förvånad som få blev jag när hon åt upp hela ransonen och även desserten som bestod av päron/bananyoghurt. Jag fick till och med mata henne några skedar utan små händer som ville hjälpa till. Jag tror jag fortfarande är förvånad.

Och som vanligt är inte idag idag utan igår. Klockan är två på natten och när du läser detta har det ju hunnit bli imorgon. Hängde du med?

Vardag var dag.

Pappa Pär och jag har konstaterat att Moa verkar vara en sån som ligger still när hon sover. Så som hon somnar ligger hon när hon vaknar. Nu har vi dock upptäckt att det inte alls är så. Hon har helt enkelt för trångt i vaggan för att kunna flaxa omkring alltför mycket. Som ett steg till att sova i eget rum får hon ibland sova eftermiddagsvilan i sitt rum och då är det spjälsängen som gäller. I den går det alldeles utmärkt att snurra omkring i.

Jag vill också be om ursäkt om jag berättar samma sak flera gånger. Jag känner att jag är lite splittrad sen jag började sy på allvar. Nu har jag dessutom börjat träna igen och då försvann det ännu mer tid. Men det är helt underbart att vara igång igen även om träningsvärken är riktigt illa just nu. Mitt mål är att till sommaren 2013 komma i mitt skinnställ igen.

Bjuder på lite bilder från vår vardag och skickar en hälsning till Moas farfar.

Low-needbaby.

Det finns ett sätt att definiera sin baby som high-need. Om barnet är gnälligt, vill bli buret mest hela tiden, inte kan leka själv, inte sova själv och tar tid att söva då kan man konstatera att man har en high-needbaby. Det har inte vi. Moa måste vara så low need man kan vara. Det klart att hon oxå blir ledsen och kan vara kinkig men det går fort över. Jag behöver aldrig undra om det går att ha med Moa på saker och det är väldigt skönt. Vi är vana vid att det är så här det är. Då och då får jag nyttiga påminnelser om hur bra vi har det. Jag läser om bäbisar som bara vill vara hos mamma och om bäbisar som inte vill sova själva. Det är svårt att föreställa sig hur andra har det även om man i det stora hela lever samma sorts liv.
Det ska bli intressant att se hur det går när det blir dags för Moa att sova i sitt rum. Det innebär dessutom att hon ska sova i den stora stora spjälsängen och inte i den lilla mysiga vaggan hon sover i nu. Jag börjar känna mig redo för en överflyttning och hoppas att Moa också är det. Framöver väntar en separationsfas och det vore bäst, både för henne och för oss, att flytta henne innan det blir jobbigt i onödan.

Helgen har som vanligt bara sprungit iväg. Vi har hunnit vara i Falun och tittat på en massa skrot. Det var veteranmarknad och pappa Pär ville leta efter en ram till dragbiken han ska bygga. Tyvärr hittade han ingen, men jag fyndade till Moa. En vit pigtittare för en hundring. Min mamma har en sån och när jag var barn och tonåring fick jag ha den på mitt rum. Lite nostalgi lär man ju få ägna sig åt, eller?
Vi har också hunnit med att hämta vårt förråd/Moas lekstuga och söndagskvällen ägnades till att väga in stenar, lägga dit golv och resa väggar. Det kommer att bli superbra!

Och det klart att jag sytt lite i helgen. Moa får testa mössor på löpande band och har blivit en van minimodell.