Hipp hipp...

... hurra för våran Moa idag! Nio månader, var blev dom av? Nu börjar det faktiskt gå läskigt fort. Om bara tre månader är det ett år sedan. Ett år sedan mitt och vårt liv ställdes på ända och blev så mycket bättre. Ett år sedan vår lillefis föddes med buller och bång.

Men idag är det som sagt nio månader sedan Moa kom till världen. Nu har hon funnits lika länge som en graviditet varar i de allra flesta fall. Vi har inte direkt firat men pappa P har snickrat färdigt lekstugan/förrådet och jag har målat allt som ska vara falurött. Allt under uppsikt av dotra. Efter ett tag var hon inte helt nöjd med att halvligga i vagnen så då fick hon sitta på en filt bredvid mig på gräsmattan. Hon sitter riktigt bra nu, inte tillräckligt bra för att jag ska vilja lämna henne sittande men nästan.

Moa skrällde idag, dagen till ära. Hon som alltid äter på sina tider, alltid tar flaskan, vägrade äta sitt eftermiddagsmål. Ville inte ha flaskan alls och slog argt undan den när jag erbjöd. Efter en halvtimmes försök gav jag upp och tänkte utan större förhoppning att vi provar med burkmat istället. Lax med potatis stod på menyn idag och hon åt. Förvånad som få blev jag när hon åt upp hela ransonen och även desserten som bestod av päron/bananyoghurt. Jag fick till och med mata henne några skedar utan små händer som ville hjälpa till. Jag tror jag fortfarande är förvånad.

Och som vanligt är inte idag idag utan igår. Klockan är två på natten och när du läser detta har det ju hunnit bli imorgon. Hängde du med?