Tankar i natten...

Tog fram vinterjackan, satte på mig den och konstaterade att den visst är lite stor. Jackan inhandlades förra hösten när Moa låg i magen och det klart att jag köpte en jacka att växa i. Kändes lite märkligt att ha den på mig igen och det känns som att ju närmre ett-årsdagen vi kommer desto fler märkliga känslor kommer det att dyka upp.

Och på tal om det; vart går egentligen gränsen mellan att älta och bearbeta? Är det lyssnaren som bedömer utifrån sina egna referensramar? Eller är det talaren som faktiskt en dag upptäcker att det inte finns mer att säga? Bearbetningen klar. Eller är det tillfället som avgör? Man ältar om man pratar om det på jobbfikat men bearbetar om du pratar med sambon? Kanske har det med kvantiteten att göra, hur ofta man pratar om det? Eller så beror det på ämnet, var vi drar vår gräns.

Jag tror inte jag pratar så ofta om allt längre. Inte på ett bearbetande sätt i alla fall. Jag hoppas jag är färdig med den biten. Accepterandet av att det blev som det blev har fått ordentligt fotfäste. Självklart är det vissa saker som kommer gräma mig resten av livet men jag börjar inte längre gråta när jag tänker på det. Det var längesen jag grät ledsna tårar som hade med Moa att göra.

Behovet att korrigera hennes ålder till vardags minskar, hon kan helt enkelt vara en liten december-bäbis. En del av mig tycker att det är synd. Jag vill att alla ska veta hur fantastisk hon är, att hon är speciell. Den andra delen av mig tycker det är skönt att inte dra historien för kreti och pleti, för du kan slå dig i backen på att den personen minsann känner nån som föddes mycket tidigare och vägde mycket mindre. Må så vara men det gör ju inte Moas resa mindre fantastisk.

Ibland tar bara orden slut. Det finns så mycket mer jag vill säga och förmedla men orden börjar ta slut.