Frisören och sjukgymnasten...

... Och en kusinträff har vi hunnit med denna vecka. I tisdags åkte Moa och jag till min farmor för att träffa två av mina kusiner med barn. Ena kusinen har en liten tjej på nio månader och hon var snudd på stadigare än Moa. Moa fyller ju snart ett år igen, fast i korrigerad ålder. Däremot upplevde jag att Moa var mer mogen till sättet än sin tremänning så det där med att korrigera kan vara lömskt. Men visst känns det orättvist, även fast det egentligen inte spelar roll. När Moa blir större och frågar när hon började krypa, vad säger jag då? 14 månader? 11 månader? Alltså, det kvittar. Jag vet det. I grund och botten är det huvudsaken ATT hon kryper inte när hon började. Men ändå... På eftermiddagen kom min mamma, Moas mormor, och hälsade på. Min vovve var med denna gång och eftersom Moa sov när de kom kunde jag gosa lite med henne utan att bli avbruten. Jag saknar att inte kunna träffas helt apropå. Tur att det bara tar en timme till Hedemora.

Onsdagen inleddes med ett brak och ett illvrål. Det jag fasat för hade hänt, Moa trillade ur sängen och väl på golvet lyckades hon slå huvudet i den halvöppna sovrumsdörren. Hon grät sådär att hon fick svårt att andas och jag höll henne nära nära och vyssjade. Det var ingen fara, hon lugnade ner sig väldigt snabbt och jag kände sån stolthet i att kunna trösta henne. Låter kanske konstigt i sammanhanget? Givetvis kände jag mig lättad över att det gick bra, men känslan av att vara sin dotters trygghet slår allt!
Under dagen visade det sig varför hon trillat trots vår relativt höga mur av kuddar med täcke uppepå. Hon har lärt sig att resa sig upp. Mot allt, ofta och gärna. Så antagligen reste hon sig mot muren och råkar tippa över den och vidare ner på golvet. I helgen ska vi testa med spjälsängen igen fast nu i vårt sovrum. Det får väl vara lite trångt igen ett tag.
Efter lunch for vi ner till Pärs kusin som även råkar vara min frisörska. Hon skulle få klippa bort det mest slitna babyhåret på Moa. Och som väntat blev Moa så fin så! Tack!

Torsdagen blev en liten vilodag. Vi var bara hemma och jag tillbringade dagen med att jaga Moa runt halva huset. Och jag gjorde/gör det med glädje. Så skönt att det lossnat för henne. Lite förvånad bara att det gick så fort när det väl hände. Och en till trevlig överraskning väntade. Ett blombud med en superfin bukett till mig och en liten nalle till Moa. det var ju trots allt alla hjärtans dag. På kvällen kikade en av våra grannar över och umgicks med Moa medan jag passade på att slunga bort den senaste snön. Tack grannen på 10:an, mycket uppskattat!

Fredagen bjöd på ett besök hos sjukgymnasten för uppföljning. Det var idel lovord och en stor ok-stämpel i rumpan. Skönt såklart! Moa fick även beröm för sin finmotorik och det har vi sett här hemma. Hon kan sitta och dra i ett hårstrå eller nåt annat litet länge länge. Vända och vrida och titta och i värsta fall smaka.
Alldeles innan sjukgymnasten åkte vi upp till Barnmottagningen och träffade lekterapeuten. Mössinsamlingen jag hållit i tog slut den sista januari och det var dags för överlämning. Totalt blev det ca 230 mössor till b och 160 st till a, neonatalen. Fantastiska sytokar runt om i Sverige!

På eftermiddagen kom pappa P hem efter att ha varit borta på jobb sen i måndags. Så skönt att ha honom hemma igen! Han blev djupt imponerad över att dotra ställer sig upp hur lätt som helst...