Vet hut!!

Så hade jag god lust att säga till en vuxen människa idag. Men egentligen blev jag nog mest ledsen. Beklämd, säger man så fortfarande? I så fall var det så jag kände mig. Ledsen och beklämd. Jag fick nämligen höra vilken tur jag haft som sluppit de sista månaderna av graviditeten, hur skönt det måste ha varit att inte hunnit bli så stor.
Jag förklarade vänligt att hon aldrig fick säga så till nån som fått barn så tidigt, att jag mer än gärna gått upp 40 kg i vikt och att jag gjort vad som helst för att få behålla Moa i magen tiden ut., att tiden på neo var hemsk. Till saken hör att den personen tillbringat fem (5) dagar på neo och tyckte det var jobbigt. Jag fick en ursäkt och jag hoppas att det var både första och sista gången någon säger något sådant till mig. Jag begär inte att andra ska förstå min sorg över graviditeten som slutade alldeles för tidigt och förlossningen som inte blev, inte alls. Jag pratar inte ens om den (sorgen alltså) längre, men den finns där och kommer alltid sitta som en tagg i själen.

Moa då? Moa myser genom tillvaron, hon har upptäckt sin tunga och lipar jämt och ständigt. Det är en utmaning att försöka få i henne smakislunchen när hon försöker lapa istället för att gapa. Min lilla kattunge. Det verkar oxå som om hon kommit in i en lättskrämd period. Hon som aldrig brytt sig om något hoppar till vid plötsliga ljud, vissa ljud från våra iPhones får henne att gråta. Jag fick igår ett tips att prova appen Talking TomCat eller vad den nu heter. En liten tecknad katt som härmar det du säger och killar du den på magen så spinner den. Barn gillar ju att bli härmade. Moa blev livrädd. Långt efter började hon hulka bara hon såg telefonen. Fram till nu har hon varit helt förtrollad av den och helst velat smaka på den men näe, den där Tom al man nog passa sig för.

På bilden håller pappa Moa i ryggen, det ser lite konstigt ut. Bodyn har jag sytt, med trekvarts-ärm för att underlätta vid lunch. Brallorna är köpebrallor som matchade perfekt!

På den andra bilden är det hemsydd body och basker. Jag ville testa nåt annat istället för en vanlig mössa och tack vare mudden blir det lite varmare över öronen.

Livet rullar på..

Det händer liksom inget speciellt, tänkte jag när jag skulle skriva dagens inlägg. Men jag har fel. Det händer speciella saker varje dag, hela tiden. Men dom är kanske mer speciella för mig och Moas pappa än vad de är för er. Vi charmas och förvånas dagligen av och över Moa. Hur ivrig hon blir när man tar fram den för henne nya leksaken, hur gärna hon vill sitta upp och hur snabb hon är på att vända sig nuförtiden.. Hur lätt hon är att lägga och vilken lyx det är att fortfarande få sova hela nätter. Hur söt hon är när hon greppar tag i skeden med lunch och försöker äta men lyckas alltid (nästan) dra av maten med handen innan den nått munnen. Kort och gott, vår vardag är speciell!

Bvc och välling.

Så Bvc. Längesen sist. Spännande. Det var nästan lite pirrigt att lägga lillefis på vågen och jag trodde faktiskt inte mina ögon när jag såg vad den stannade på. Jag gissade tidigare på att hon skulle ligga bra nära 8 kg, men att hon skulle göra det på "andra sidan" trodde jag inte. Moa vägde nämligen in på 8140 gram! På en månad har hon gått upp ungefär 750 gram. Inte illa av en lillefis.
Och längden undrar ni? Där hade hon också spurtat och växt hela 4 cm sen vi var på återbesöket på Neo den 17e juni .
Huvudomfånget hade även det ökat, med 1 cm. Inte konstigt om våra små är lite gnälliga utan synbar orsak ibland. Det måste ju kännas i kroppen när de växer så mycket på så kort tid.

Bvc-tanten visade mig kurvorna, prematurer har oftast två stycken. Den ena är enligt korrigerad ålder och den andra enligt okorrigerad, inga konstigheter. Ser man Moa som mars-bäbis (korr.) ligger hon ett hack över mittenkurvan och om man tittar på hennes biologiska ålder, december-bäbis, så ligger hon ett hack under. Alla tre parametrar följs åt fint och proportionerligt. Underbart att höra. Det betyder att oavsett om man korrigerar hennes ålder eller inte så befinner hon sig i normalspannet. Sen kan vi ägna hela kvällen till att diskutera ordet normal i barnsammanhang så det hoppar vi över.

Bvc-tanten frågade hur det hade gått på återbesöket och undrade lite över vad vi hade gjort där. Vi pratade lite och gick igenom 6-månaderskontrollen eftersom den inte gjorts. Moa blir ju korr. 6 månader den 1a september. De flesta sakerna på check-listan har Moa gjort den senaste månaden och resten i kanske 2 veckor.
Jag undrade om vi inte kunde ta 8-månaderskollen också. Lite på skoj i alla fall, klarade hon den inte så var det inte hela världen och annars... Ja, det kunde jag inte föreställa mig.

Och hon klarade kontrollen. Galet. På allt utom två punkter uppfyllde hon det som behövs och det bedöms som normalt (återigen det där ordet). Så vi behöver inte göra den igen utan nästa gång är det bara vikt och längd. Och efter det verkar det vara dags för tandläkarbesök och läkarkoll. Va? Tandläkare? Redan? Min bäbis börjar bli stor. Och jag kan inte vara mer stolt!

Som det står i rubriken så har vi nu börjat med välling. I och med den nya nattningsrutinen vill jag att hon ska stå sig ordentligt över natten och ersättning plus yttepytte gröt känns lite lite. Första gången nu så det ska bli kul att se hur det går. Hon får visserligen hälften/hälften med välling och ersättning men lite skillnad borde det göra.

En matdag för Moa ser nu ut så här om mamman får som hon vill och dottern inte somnar vid fel tillfälle:

Kl åtta-halvnio vaknar vi och Moa får ersättning/välling.
Kl nio-halvtio är det dags för mig att äta frukost och då får Moa sitta i sin stol och kladda med en minimacka med leverpastej.
Kl tolv är det lunch, puré och fruktodling till dessert. Ersättning får hon också än så länge.
Vid fyra-snåret får hon ersättning.
Och klockan sju är det dags för välling och sen är det natt.


Bilderna är från tisdag morgon när Moa får sin minimacka för andra gången.

Systund har guld i mun?

Nja knappast. Räknar man ut timpenningen så blir den ungefär 30 spänn. Men det gör liksom inget, det är så förbenat roligt. Jag blir som uppslukad av det jag gör. Ibland känns det som ett meditativt tillstånd, flummigt va? Men att sitta och nåla eller stå och skära tyg eller rita mönster gör att mina tankar flödar fritt. Eller ibland inte alls. Jag hamnar i jag-ska-bara-fällan. Bara sätta midjemudden eller bara sy det här kantbandet. Och vips är klockan två igen.

Som tur är tycker fler än jag att det jag syr är fint och så fort Posten skärper till sig ska jag skicka iväg lite paket.

Den svart/vita bodyn är till Moa och den är nysydd inför tisdagens besök på Bvc. Det är så praktiskt med kläder som är lätta att få av och på igen när man är där. Det ska bli riktigt spännande att se vad hon väger nu. Det var över en månad sen hon blev vägd och mätt. Jag gissar att hon är och nosar på 8 kg och har kanske hunnit bli 66 lång. Då för en månad sen vägde hon 7,4 kg och var 64 lång.

Den sittande och skorvfria bäbisen!

I takt med hårets återkomst kom även skorvet (skorven?). Inte mycket alls utan små prickar uppe på huvudet. Och eftersom det inte var så mycket tänkte jag att det skulle få försvinna av sig själv. Men så var det nån som berättade för mig att skorvet kunde täppa till hårrötterna och försena och/eller förhindra hårväxt. Så kan vi inte ha det så Borago inhandlades illa kvickt. Vi har smort och geggat på en motvillig Moa i knappt en vecka och i söndagsbadet fick vi bort allt. Väldigt smidigt. För att inte tala om hur fluffig hon blev i håret. Vare sig kladd eller skorv på skallen och flickebarnet ser numera blond ut. Jag var blond och hade stora lockar när jag var liten och det ska bli kul att se om Moa också får ljusa korkskruvar. Hoppas.

En upptäckt har gjorts. Moa har än en gång lärt sig något över en natt. Hon kan sitta! Inte stabilt för fem öre men hon balanserar upp det bra. Hon fick träningssitta i soffhörnet och så länge hon grejade med något gick det hyfsat men blev hon utan vad-det-nu-var så var hon på väg att tippa. Skönt att sitta i ett hörn som kan fånga upp en om man trillar. Så nu har hon fått ett till smeknamn; tipp-ikull-Moa. Men fortfarande den sötaste jag sett.

Satt och tittade på bilder i helgen och jag behöver bara gå tillbaka till April så ser hon pytte ut. Så längre bak än så blev det inte idag. Men ibland blir jag så hiskeligt avundsjuk. Häromdagen lades det upp en massa bilder i den här marsmamma-gruppen på höggravidmagar och rosiga små underverk så färska att dom knappt kan öppna ögonen. Och jag vill inte, men jag gör det, känna avundsjuka. Jag hör inte hemma där. Jag är en decembermamma som hamnat fel. Hur mycket jag än försöker intala mig om att jag är en marsmamma som hamnat fel så är det inte så det är. Det låter så fånigt i mitt huvud när jag tänker det jag nu skriver men ibland vill jag bara gråta och skrika; jag vill oxå vara en marsmamma, jag vill att det ska bli som det var tänkt. Jag vill inte veta det jag vet och jag vill inte ha min besvikelse, sorg, rädsla och avundsjuka i min emotionella ryggsäck.

Men så är det. Och jag lovar, jag är tacksam som fan att Moa mår bra. Men jag mår inte bättre av att höra det när jag är ledsen, för jag vet det redan. Vi hade tur det gick ju bra. Tack och lov.

Kan själv!

Vi det här laget börjar vi kunna ana oss till Moas personlighet. Efter snart nio månader tillsammans varav sex månader hemma ser vi vissa mönster i hennes beteende. Redan Neo-personalen talade om henne som en envis liten dam och så är det fortfarande. Glad och lugn är hon för det mesta och hon verkar vara rätt nöjd med livet.

Och kan själv kommer vi nog få höra ofta om det fortsätter så här. Hon tar gärna emot hjälp med att till exempel sätta sig upp men så fort hon sitter släpper hon våra händer och ska sitta själv. Fast det kan hon inte än. Och det är likadant med att äta, kan själv! Hon vill hålla i skeden och får hon göra det äter hon dubbelt så mycket. Tror jag i alla fall. Det är mat överallt på stol, bord och på Moa.

Undrar hur hon "blir" sen, som äldre?
Spännande är bara förnamnet...

Höst?

Hösten känns i luften, det där råa fuktiga som nästan går att ta på. Redan? Var tog sommaren vägen?
Vet inte om det beror på det eller om vår stockholmsresa är boven i dramat men lillefis är sjuk. Hon snörvlar och har feber. Så jobbigt att inte kunna förklara för henne varför hon mår som hon gör. Mellan febergnället fyrar hon av smajls och hon äter som hon ska så det är nog bara en alldeles vanlig förkylning. Tack och lov verkar inte andningen vara påverkad och det var det jag var mest orolig för. Hon är i friskt tillstånd lite tungandad emellanåt så jag har fasat för vad en förkylning skulle ställa till med. Men starka Moa fortsätter vara starka Moa även om hon är lite ynklig just nu. Hoppas det går över snart.

En timme senare känner jag att jag måste göra ett tillägg. Moa född i vecka 28+1 får sin första infektion vi nästan nio (sex) månaders ålder. Det, mina vänner, är fantastiskt. Vi är väldigt tacksamma över det dröjt så här länge.

Marsmammor.

Jag och Moa är i Stockholm. Idag ska vi träffa 18 marsmammor och 18 marsbäbisar. Det började med en tråd på Familjeliv under graviditeten och övergick sedan till en Facebook-grupp när bäbisarna tittat ut. För mig var det fantastiskt att följa deras funderingar om hur bäbisen såg ut, hade den hår och så vidare, när jag bara kunde kika på Moa där hon låg i sin kuvös/vattensäng/vagga. Givetvis var jag avundsjuk på dom som hade bäbisen i magen men jag har en upplevelse som dom inte har och likadant åt andra hållet.

Gruppen har blivit min mammagrupo och när jag skriver om Moa eller läser om deras bäbisar så är Moa en marsunge. Det är mycket tack vare den gruppen som jag hela tiden vetat att Moa ligger i fas med sin korrigerade ålder (och inte behövt förlita mig enbart på Bvc).

Och idag, söndag, ska vi ses. Det ska bli så roligt att få ett riktigt ansikte och en röst att koppla ihop med profilbilden. Vi är många fler än 18 i gruppen men vi är så utspridda i landet att det skulle vara en bedrift att samla alla. Två bor i Italien.

Tågresan ner gick jättebra. Förutom en powernap på 20 minuter i sin vagn satt Moa i mitt knä hela resan. Satt och satt förresten, vem vill sitta när man kan stå? Inte Moa i alla fall. Vi har ett dubbelrum med dubbelsäng och sover i varsin halva. Moas ena långsida står mot väggen och den andra är mot mig. Har svårt att tänka mig att hon kryper ur sängen. Det märks tydligt att hon är van att sova själv, när jag snuddar vid henne för att lägga på filten (för miljonte gången) eller bara känna på henne så reagerar hon. Inte så att hon vaknar men ändock...

Självklart sydde jag en ny body till henne. Måste ju ha nya kläder när man åker till storstan. Första bodyn jag syr, det fick bli en med ben, och jag är jättenöjd. Moa sa ingenting.

Utveckling für alle!

Vissa saker smyger sig på. Helt plötsligt upptäcker vi att Moa kan något hon inte kunnat dagen innan. Eller, vi tror att inte kunnat det dagen innan. Vi har ingen check-lista vi går igenom var dag så det är lite svårt att exakt veta när hon lärt sig det. Hon bara kan på ett alldeles självklart vis. Nu senast var det att hålla nappflaskan vi upptäckte. Den får inte vara för tung för då fixar hon det inte. Men snart.
Att stå har hon också blivit duktig på, innan har det mest varit spaghettiben. Nappen fixar hon oftast själv nu bara hon får den i handen. Det är så fantastiskt roligt att se att hon till slut får lön för mödan på de saker hon tränar på.
Att rulla från rygg till mage går snabbt nu så länge underlaget inte är för mjukt. Rulla från mage till rygg verkar hon ha tagit en paus från. När hon tröttnat på magläge bråkar hon på oss tills vi vänt henne. För att en halv minut senare rulla över på mage igen!

Eftersom klockan oftast är efter midnatt när jag skriver så kan det bli lite förvirrande att läsa ibland. Jag ska tänka på det. Ännu en note-to-self är att sluta missbruka ordet "ju". Det ser hemskt ut tycker jag själv när jag läser men har uppenbarligen lite svårt att hejda mig när jag skriver.

Vi hann med att få besök igår (torsdag). Moas neokompis V med mor kom och åt lunch med oss. Moa och han är nästan lika stora, det skiljer inte mycket alls. Den här gången lyckades jag äntligen fånga båda på bild. De var vakna samtidigt och när jag tog till mitt vanliga knep blev de så glada så. Sötnötter!

Så kom vardagen igen.

Visst är det märkligt, det där med tid? Tråkiga mattelektioner, veckan innan semester, tandläkarbesök och sjukhusvistelser sniglar sig fram och man tror aldrig att de ska ta slut. Man ser fram emot rasten, ledigheten och friheten och är så fokuserad på det som väntar att sekunder blir timslånga.
Och när man väl är där, helg, göra-vad-du-vill-tid då tar tiden tillbaka allt det där sega. Det går försvinnande fort och man står förvirrad kvar och undrar vad som hände? Japp, imorgon är vardagen tillbaka. Lillefis och jag är återigen ensamma på dagtid. Trots att P fick en bonusvecka hade han gärna kunnat få några till!

Semestern avslutades med ett långväga besök, Moas farfar kom och hälsade på för första gången. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för vem som blev mest charmad, farfar eller Moa? Moa fick presenter som mamman verkligen uppskattade och jag är säker på att Moa kommer att göra det också. Jag försöker febrilt komma ihåg om jag skrivit något här om hur mycket jag gillar att läsa, att jag är beroende av böcker och hoppas kunna föra det vidare till min dotter. Moa fick nämligen Astrid Lindgren-böcker, fina inbundna som Moa kommer att kunna läsa själv ur samtidigt som vi vuxna också uppskattar dom. Nu förstår ju jag att böckerna är till Moa, men jag blev jätteglad!

Jag berättade tidigare att vi har tagit ett steg tillbaka när det gäller smakisar till Moa. Hon har helt enkelt inte varit så intresserad. Och det är ju inte hela världen, den första augusti blev hon fem månader korrigerat så det är ingen brådska. Men på min ena axel har det suttit en liten liten jävel som viskat -fast hon är ändå åtta månader snart. Och så har oron smugit sig på. Hon visar ju inga hungerskänslor direkt heller och det bidrar såklart.
Men så idag köpte jag en burk ned banan och äpple med yoghurt. Och vet ni, det gick hem! Och genast försvann den där lille från min axel.

Tatuering och tid...

Idag var det dags för sista sittningen med min tatuering. Efter totalt ca 15 timmar plus två för tolv år sedan, är sen äntligen klar. Och den blev superfin. Helt otroligt vad man, om man är duktig, kan göra med färg.

Moa var hemma och myste med pappa och när jag kom hem låg fröken redan till sängs. Kändes lite konstigt men det är så skönt att hon känner sig trygg med båda sina föräldrar. Har än så länge inte sett några tendenser till att bara en av oss får göra vissa saker. Båda matar, leker, byter blöja, nattar eller vad det nu är som står på tur. Men vem vet, rätt vad det är kommer det nån fas där bara den ena duger.

Lägger man Moa på golvet nu för tiden så dröjer det inte länge förrän hon börjar rulla. Fram och tillbaka, upp på ena sidan och sen tillbaka och upp på den andra. Ibland rullar hon runt helt men trivs fortfarande inte så bra på mage så snart är hon tillbaka på rygg igen. Ibland tror jag faktiskt att hon tycker det är onödigt att vända hela vägen runt när hon i alla fall trivs bäst å rygg.

Vi har tagit en liten paus vad det gäller smakisar. De två senaste dagarna har Moa inte alls varit intresserad av det vi bjuder på så vi bestämde oss för att göra ett uppehåll. Då hinner hon vänja sig lite mer med matstolen också, hon är lite skeptisk till att sitta i den.

Jag har blivit helt betagen i min nya hobby och tyvärr går det ut över bloggandet. Å andra sidan skriver jag när det händer nåt eller om jag funderar på nåt speciellt. Vardagen flyter liksom bara på och helt plötsligt är Moa åtta månader! Den nionde augusti är det åtta månader sedan vi blev föräldrar och åtta månader sedan livet förändrades radikalt. Och jag är så glad, lycklig och tacksam över att vi om fyra månader ska fira Moas första födelsedag!

Den som gråter....

....gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge.

Tänk på det.