Den sittande och skorvfria bäbisen!

I takt med hårets återkomst kom även skorvet (skorven?). Inte mycket alls utan små prickar uppe på huvudet. Och eftersom det inte var så mycket tänkte jag att det skulle få försvinna av sig själv. Men så var det nån som berättade för mig att skorvet kunde täppa till hårrötterna och försena och/eller förhindra hårväxt. Så kan vi inte ha det så Borago inhandlades illa kvickt. Vi har smort och geggat på en motvillig Moa i knappt en vecka och i söndagsbadet fick vi bort allt. Väldigt smidigt. För att inte tala om hur fluffig hon blev i håret. Vare sig kladd eller skorv på skallen och flickebarnet ser numera blond ut. Jag var blond och hade stora lockar när jag var liten och det ska bli kul att se om Moa också får ljusa korkskruvar. Hoppas.

En upptäckt har gjorts. Moa har än en gång lärt sig något över en natt. Hon kan sitta! Inte stabilt för fem öre men hon balanserar upp det bra. Hon fick träningssitta i soffhörnet och så länge hon grejade med något gick det hyfsat men blev hon utan vad-det-nu-var så var hon på väg att tippa. Skönt att sitta i ett hörn som kan fånga upp en om man trillar. Så nu har hon fått ett till smeknamn; tipp-ikull-Moa. Men fortfarande den sötaste jag sett.

Satt och tittade på bilder i helgen och jag behöver bara gå tillbaka till April så ser hon pytte ut. Så längre bak än så blev det inte idag. Men ibland blir jag så hiskeligt avundsjuk. Häromdagen lades det upp en massa bilder i den här marsmamma-gruppen på höggravidmagar och rosiga små underverk så färska att dom knappt kan öppna ögonen. Och jag vill inte, men jag gör det, känna avundsjuka. Jag hör inte hemma där. Jag är en decembermamma som hamnat fel. Hur mycket jag än försöker intala mig om att jag är en marsmamma som hamnat fel så är det inte så det är. Det låter så fånigt i mitt huvud när jag tänker det jag nu skriver men ibland vill jag bara gråta och skrika; jag vill oxå vara en marsmamma, jag vill att det ska bli som det var tänkt. Jag vill inte veta det jag vet och jag vill inte ha min besvikelse, sorg, rädsla och avundsjuka i min emotionella ryggsäck.

Men så är det. Och jag lovar, jag är tacksam som fan att Moa mår bra. Men jag mår inte bättre av att höra det när jag är ledsen, för jag vet det redan. Vi hade tur det gick ju bra. Tack och lov.