Så kom vardagen igen.

Visst är det märkligt, det där med tid? Tråkiga mattelektioner, veckan innan semester, tandläkarbesök och sjukhusvistelser sniglar sig fram och man tror aldrig att de ska ta slut. Man ser fram emot rasten, ledigheten och friheten och är så fokuserad på det som väntar att sekunder blir timslånga.
Och när man väl är där, helg, göra-vad-du-vill-tid då tar tiden tillbaka allt det där sega. Det går försvinnande fort och man står förvirrad kvar och undrar vad som hände? Japp, imorgon är vardagen tillbaka. Lillefis och jag är återigen ensamma på dagtid. Trots att P fick en bonusvecka hade han gärna kunnat få några till!

Semestern avslutades med ett långväga besök, Moas farfar kom och hälsade på för första gången. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för vem som blev mest charmad, farfar eller Moa? Moa fick presenter som mamman verkligen uppskattade och jag är säker på att Moa kommer att göra det också. Jag försöker febrilt komma ihåg om jag skrivit något här om hur mycket jag gillar att läsa, att jag är beroende av böcker och hoppas kunna föra det vidare till min dotter. Moa fick nämligen Astrid Lindgren-böcker, fina inbundna som Moa kommer att kunna läsa själv ur samtidigt som vi vuxna också uppskattar dom. Nu förstår ju jag att böckerna är till Moa, men jag blev jätteglad!

Jag berättade tidigare att vi har tagit ett steg tillbaka när det gäller smakisar till Moa. Hon har helt enkelt inte varit så intresserad. Och det är ju inte hela världen, den första augusti blev hon fem månader korrigerat så det är ingen brådska. Men på min ena axel har det suttit en liten liten jävel som viskat -fast hon är ändå åtta månader snart. Och så har oron smugit sig på. Hon visar ju inga hungerskänslor direkt heller och det bidrar såklart.
Men så idag köpte jag en burk ned banan och äpple med yoghurt. Och vet ni, det gick hem! Och genast försvann den där lille från min axel.